v. 39
Det enda som hände den här veckan var att jag svällde upp ytterligare en sisådär 2-3kg vätska, fötter och händer såg ut som stora klumpar. Det gjorde ont överallt och det mesta var jobbigt. De sista dagarna hade jag en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig för att barnet snart skulle komma, men vågade inte tro på att det var annat än önsketänkande. Idag vet jag ju att känslan stämde, ville bla att väskan skulle vara färdigpackad och bilstolen redo osv. Jag tog även bilder på magen dagen innan Theo kom ut fast jag egentligen inte hade tid, som att jag visste att magen snart skulle vara borta. Eller ja, det skulle i alla fall inte ligga en bebis där länge till =)
Sista bilderna på mig som gravid, tagna på midsommarafton,
magen har sjunkit rejält!
Trots att det var så jobbigt i slutet att vara gravid känns det lite vemodigt att det är över, det var ändå en speciell tid. Det känns samtidigt väldigt spännande att vända blad och börja på ett nytt kapitel, våra liv kommer aldrig mer bli som de var. Resan fortsätter under kategorin 'grodan blev en prins' och därmed sätter jag punkt för detta kapitel.
Snipp snapp snut, så var denna saga slut!
v. 38
Mellan vecka 38-42 föds 92% av alla barn. Bebben är nu färdig på alla sätt och vis och officiellt vräkt från maghotellet! Jag tänker inte tjata om hur jobbigt det är att vara höggravid, hur ont det gör hela tiden, eller hur tungt det är.. eller det var kanske det jag just gjorde ;) Hursomhelst så börjar jag/vi se ljuset i tunneln även om tiden plötsligt går så otroligt sakta. 2-3 veckor känns som en evighet och börjar man tänka att det finns de som går över 3 veckor får jag nästan ångest, det orkar jag verkligen inte! Har fortfarande känningar i form av förvärkar, mensvärk och sammandragningar och hoppas på att det betyder att bebben kommer ut i tid. Men inser att det inte behöver betyda något annat än dålig sömn i flera veckor till.
Barnrummet är så gott som klart, ska bara dit några hyllor på stjärnväggen där vi tänkte ha första nappen, skorna, foton mm. Gardiner saknas också och den fula dörren ska vitbetsas. Det kommer ju mest vara ett förvaringsrum det första halvåret, men det är riktigt mysigt att få boa lite innan bebben kommer och det är nog skönt att kunna ha alla leksaker där när h*n blir lite större.
En person sa att det är ett riktigt grabbigt rum, men jag förstår inte varför, för att det är mest grönt? Jag kan verkligen inte förstå det där stereotypiska tänkandet och varför man ska klämma ner ett barn i ett fack redan från start, speciellt inte när det finns studier som visar hur olika barn behandlas av den vuxna omgivningen beroende på vilket kön det är. Jag vill ge mitt barn möjligheten att tycka om, göra och bli precis vad h*n vill oavsett kön. Jag inser ju att folk i omgivningen, reklam och tv kommer försöka trycka ner honom/henne i det där facket ändå, så jag har pratat lite med Linus om kompensatorisk uppfostran. Han är väl inte lika uppretad som jag över detta, men tycker ändå att det är en bra grej, vilket jag är väldigt glad över :)
Kom ut nu, vi längtar efter dig <3
v. 37
Nu börjar det bli jobbigt! Det är tungt och jobbigt att röra sig och jag har gett upp tanken att ens försöka mig på att fixa saker jag av envishet fixade för ett par veckor sen. Jag orkar helt enkelt inte. Folk kommer med sina berättelser om tjejer som tävlade hund-sm i v. 36 och kvinnor som arbetat fram till födseln, men det bekommer mig inte. Jag är inte en sån superkvinna, jag är nöjd om jag klarar av att gå från sängen till soffan utan att stånka alltför mycket ;) Om jag någon gång får för mig att leta efter mina fötter där någonstans under magen blir jag mest förvånad - vems har satt dit dom där klumparna?! Förlovningsringen sitter nuförtiden bra på lillfingret och vågen har jag slutat använda för ett par veckor sedan. Jag hade en liten förhoppning att jag skulle slippa en massa vätska, men den kom med värmen och jag tror den tänker stanna tills bebben är ute. När jag går känns det som att fötterna är runda under och tårna domnar bort. Kan inte knyta händerna längre och jag vill helst inte vistas bland folk, känner mig som en Michelingumma. Det är lite kul ändå hur jag tyckte att jag var så stor för ett par-tre veckor sedan, jag förstod inte hur man kunde bli större. Nu tycker jag att jag var riktigt liten då =)
Nu börjar tankarna på förlossningen smyga sig på mer och mer och både jag och Linus börjar bli lite nervösa. Har fått väldiga förvärkar på nätter och förmiddagar och ibland tror jag nästan att det är på gång. Men så lugnar det ner sig och jag har inte ont på en hel dag. Jag började dricka hallonbladsté i början av veckan som sägs kunna skynda på det hela lite då det innehåller små halter oxytocin som används för att sätta igång förlossningar på sjukhuset. Om inte annat stärker det livmodern, påskyndar läkningen efteråt samt underlättar för amningen så det skadar i alla fall inte att testa. Jag hoppas att alla känningar är tecken på att det sätter igång inom en inte alltför avlägsen framtid, men jag vet ju att det lika gärna kan dröja. Tyvärr =)
I helgen tog vi en tur till Ikea och köpte det (nästan) sista till barnrummet, bara taklampa och gardiner som vi inte hittade några som vi tyckte om. Tapetseringen är äntligen klar, Linus fixade den i fredags medan jag satt och hejjade på ifrån köksstolen. Det blev riktigt fint, älskar den gröna färgen, man blir riktigt glad när man kommer in i rummet. Fler bilder kommer snart!
v. 33-36
Jisses vad tiden går fort! Riktigt mycket att fixa med hemma i och med renoveringen, vilket inte går så bra ihop med det faktum att jag knappt kan röra mig. Men det går sakta framåt och på helgerna när Linus är ledig händer det grejjer.
Jag började känna lite panik över att vi knappt hade införskaffat någonting till bebben. Ångrade att jag tänkt att det var för tidigt att handla kläder mm. tidigt i graviditeten, det var ju då man orkade. I slutet av maj åkte jag och en av tjejerna från mammagruppen, Linnéa, till Ullared för att bebis-shoppa. Linus sa åt mig att föra över ordentligt med pengar innan och jag sa att jag ska ju bara köpa lite kläder och småtjafs, men han fick visst rätt i slutändan. Två galna höggravida tjejer på en stor babyavdelning kan bara sluta på ett sätt. Men jag tror att jag köpte bra saker som vi faktiskt behöver, försöker ju att låta bli att köpa för mycket som alla varnar för.
Det var riktigt mysigt att komma hem med allt och äntligen kunde spjälsängen göras iordning och ställas in i sovrummet.
Bebben växer och frodas och det märks att h*n inte har lika mycket plats där inne längre. Sparkarna byts ut mot knuffar och kroppsdelar som byter ställning. Den är fixerad nu, fast ruckbar, och rumpan far runt ordentligt ibland. Roligt och mysigt på dagarna och lite smått irriterande på kvällen/nätterna när man ska försöka sova =)
Jag har fortfarande ingen craving i matväg, men något som är väldigt gott nu när värmen kommit är smoothies gjorda på frusna bär och yoghurt, ett bra och nyttigare substitut till glass! Matlusten är inte på topp nu i värmen, men det blir en hel del smoothies. Det finns färdiga smoothies-portioner på Ica och Coop eller kartonger med mixade frusna bär (jag tycker det blir godast med mango och ananas). Jag häller även i lite frusna hallon, delar i en banan + ca 1dl yoghurt och mixar. Underbart gott!
Mina luktcravings däremot är kvar. Diesel och bensin är väl inte det bästa att sniffa i sig så jag håller mig till Ajax. Kan helt ärligt gå och tänka på Ajax en hel dag och jag går ofta och häller upp en hink med varmt vatten med lite Ajax i och bara sitter och njuter av lukten. Blöta nytvättade handdukar är också något jag är galen i, de är ok att lukta på även i torrt tillstånd, vilket i och för sig är fördelaktigt eftersom de blir tvättade mycket oftare nuförtiden och sällan blir liggandes kvar i torktumlaren. Och så kommer jag ihåg när jag var liten och badade med såna tvättsvampar, hur gott det luktade när man tryckte dom mot ansiktet i badet. Jag köpte faktiskt en svamp och provade med, men det var inte riktigt rätt och jag tror att det vore lite knäppt att köpa fler, så jag ska försöka låta bli ;)
v. 32
Magen växer så det knakar och blir framförallt högre, livmodern är så högt upp nu att den går upp ovanför där min egna mage slutar. Samtidigt som det börjar bli riktigt tungt och det kan kännas rätt jobbigt ibland kan jag känna att jag nog kommer sakna magen när den är borta. Det sparkar och rör sig för fullt där inne och om två månader kommer allt vara som vanligt igen, skumt!
Bebben shakeadooar till Beyoncé =)
v. 31
Det började förra veckan när städerskorna moppade golvet på jobbet och det luktade så otroligt gott. När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på lukten av skurmedel och det har suttit i sen dess! Har kommit fram till att vårt Ajax vi har hemma kommer skapligt nära och det luktar speciellt gott i varmt vatten, känner mig helt galen som går och luktar på trasan i hinken så fort jag kommer åt :) En annan lukt-craving är diesel och Linus blev nästan sur när jag berättade det - 'kan ju vara farligt', så nu har jag fått lova att bara ta en liten sniff på tanklocket varje gång jag tankar trucken på jobbet ;) Är iaf glad över att jag inte fått någon craving i matväg, det ständiga suget efter kolhydrater är jobbigt nog. Har lyckats hålla mig på +3kg hittills och det skulle inte göra något om det inte blev mycket mer än så, även om jag fått talat för mig att det kan jag ju drömma om, hehe =)
Igår kväll och i morse kände jag bebisen hicka för första gången. Har känt samma förut men varit osäker, nu kändes det tydligt. Kan också känna hur den håller på med händerna på insidan av magen och det är en cool känsla att veta att den ligger så nära, bara några centimeter från mina händer! Den har fortfarande ovanan att hålla full rulle så fort pappsen gör något annat för att istället bli lugn när han ska få känna. Kan ju hoppas att det blir tvärtom när den kommer ut, att den bara är vild med pappa och lugn när jag är i närheten. Det är tur att vi har några veckor kvar så vi hinner bli klara med allt här hemma, men vi längtar mer och mer efter vårt lilla mirakel!
v. 28-30
I övrigt mår jag bra, tycker inte att jag märker av några direkta gravidhormoner, inte på det sättet man hört om andra iaf. Jag inbillar mig att Linus håller med, hehe :) Kan känna mig lite smådeppig ibland, men det är allt, jag vet ju att det går över så det är inget att bry sig om. Ibland kan jag tom glömma bort att jag är gravid tills jag går emot något med magen, tex häromdagen när jag trängde mig förbi i kön i affären och ett litet barn skrek 'aj!'. Jag hade slagit till honom i huvudet med magen, haha!
Vi har börjat gå på föräldrakursen via mvc och träffat andra blivande föräldrar samt fått en hel del info om förlossningen. Kanske lite för mycket info ibland. Efter första mötet kände både Linus och jag oss väldigt peppade, det verkade inte vara så farligt ändå. Det gör ont, men det vet vi ju och Linus fick se att han som blivande pappa är viktig. Bilden man har från tv med massa groteskt skrik och stress verkar inte vara alltför vanlig utan det verkar vara en massa väntan och förberedelser. Jag kände att det kommer göra ont men att det nog ändå inte är så farligt, att jag kommer fixa det. På andra mötet blev det lite väl mycket info om hur man kan spricka eller behöva bli uppklippt osv, det kändes som att man inte kan göra något åt det så varför ska man hålla på att resonera om eller oroa sig för det innan. Tummen ner för det! Överlag känns det som att vi har bra koll på vad som kommer hända och hur vi ska bete oss den dagen det är dags. Inte ens 70 dagar kvar nu! =)
Något vi tyckt varit svårt är att välja vagn, det finns ju hur många märken och modeller som helst. Vi hade bestämt oss för en bättre begagnad för ett par tusen, kändes så onödigt med en ny. Men så åkte vi till barnmässan i Göteborg och föll direkt för en Crecsent Classic :) Man fick provköra olika vagnar på en bana med olika underlag och det var egentligen den enda som klarar våra vägar här hemma bra. De hade sänkt priset med 2500:- så den kostade 5000:-, inte så farligt för en helt ny vagn. Vi är riktigt nöjda!
Vi köpte även en tröja, ett måste för en blivande IFK Göteborg-fan :)
v. 23-27
Det tog ett tag innan magen började växa, gick bara och längtade tills man skulle få en riktig gravidmage. Så plötsligt när jag vaknade en morgon stod magen rakt ut, det kändes så iaf. Det var som att bebisen hade rört sig uppåt för nu kände jag sparkar ända upp till naveln och magen blev enorm i mina ögon. Jag och Linus åkte till Ikea och så fort jag gick förbi en spegel blev jag förvånad över att magen var så stor :) I takt med att magen växer och sparkarna blir starkare känns det mer och mer verkligt att det faktiskt är en bebis där inne, som snart ska komma ut. Det är en konstig känsla att vara så nära sitt barn, känna det röra sig, se magen bukta ut, men ändå måste man vänta så länge innan man får träffa det. Första buffen vi fick med på film var i Egypten när vi låg vid poolen, en lite minispark :)
Det är lätt att tro att det bara är underbart att vara gravid, det ser så mysigt ut med blivande mammor när de går med sina magar i vädret. Men precis som rosor har sina taggar har de där fluffiga rosa molnen sina luftgropar och en rejäl sån grop kallas foglossning. Jag trodde att foglossning kändes som lite ryggont och att man har ungefär så ont som man känner efter att man har, med andra ord trodde jag att det var lite påhitt. Runt v. 14 började jag få lite ont i ryggen om jag lyfte mycket på jobbet, men efter några veckor gjorde det ont oavsett vad jag gjorde. Det var ingen outhärdlig smärta, utan mer som en kniv i ryggslutet som aldrig försvinner, oavsett hur man ändrar ställning. Att sitta länge var en plåga så jag började gå mycket, vilket gjorde att fogarna i ljumskarna och blygdbenet började klaga istället. Och det finns inget som tar bort smärtan.
Ingen vet egentligen varför vissa får ont medan andra inte känner något, för alla gravida drabbas av foglossning. Skelettet förbereder sig inför födseln genom att bli mjukare och vidga sig lite, bara några millimeter, men för vissa tror kroppen att det är mycket värre än det är. En vecka i Egypten var en dunderkur för mina fogar, hade knappt ont alls när jag kom hem, men efter två dagar på jobbet kom det tillbaka igen, så det var bara att inse att livet får gå lite i slowmotion nu ett tag. Vissa saker får jag låta bli helt och det kan vara lite svårt att acceptera.
Så var det det här med namn, barnet måste ju tydligen heta något. Jag inser ju att det förenklar en del att ge barnet ett namn, men desto svårare är det att komma fram till vad! Än så länge heter den bara 'den' eller 'grodan', men inget av dom är tillåtna när h*n kommer ut. Tjejnamn har vi bestämt sen långt tillbaka så det vore bäst om det ville vara en liten tjej där inne, killnamn är dock lite svårare. Min kära sambo tillika fästman har snöat in sig på namnet Melker, vilket jag först trodde var ett skämt. Jag brukar iaf lyssna och fundera, men det tog tvärstopp på en gång där kände jag. En kär vän vid namn Lasse uttryckte sig väldigt bra: "Har du en gammal släkting som heter så som du tyckte väldigt mycket om, eller vill du bara vara taskig mot ditt barn?". =)
I morgon går jag in i v. 28 vilket innebär den tredje och sista trisemstern. Förstår inte riktigt hur magen ska kunna bli större och det känns riktigt läskigt att barnet ska växa 15 cm till och sparka ännu hårdare. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning :)
Vecka 5 - 22
Första veckorna var det inte jätteroligt att vara gravid, eller ska jag kanske skriva första månaderna. De där rosa fluffiga molnen man ska lulla runt på såg jag inte röken av. Granskade istället väldigt ofta insidan av toalettstolen, då bara tanken av mat fick mig att må illa och mitt luktsinne var otroligt känsligt. Den här perioden hade en kollega på jobbet dessutom fått för sig att det är väldigt nyttigt med makrill, vilket han satt och åt bredvid mig varje dag!
Eftersom jag var helt ny på jobbet ville jag inte berätta riktigt än, visste ju inte hur de skulle reagera. Var riktigt orolig inför samtalet med chefen, kände att jag kommer förstöra för dom och jag var rädd för att bli kyligt behandlad i fortsättningen. Men tog tjuren vid hornen redan i v. 10 och berättade och fick en väldigt bra reaktion. Det har aldrig varit några problem efter det, tvärtom har jag blivit väldigt bra behandlad och det är jag glad för.
Veckorna gick på i rasande tempo, efter v. 14-15 blev det lite lättare att vara jag eftersom illamåendet lugnade ner sig. Den förlamande tröttheten satt i lite längre, men efter ett tag tillät jag mig själv att vara trött och vila lite extra, kanske strunta i att plocka undan disken även idag, den stod ju faktiskt kvar i morgon med.
I vecka 14, den 29 december -09 fick jag höra hjärtat slå för andra gången med ett angelsound jag köpt hem från nätet, Linus fick vänta några dagar eftersom bebben gömde sig så fort pappa skulle lyssna. Började även känna småsprattel i magen den veckan, även om jag var tveksam till om det verkligen var bebisen, men det blev tydligare och starkare för varje vecka. Den första riktiga sparken kom när jag satt framför datorn den 17 januari, det riktigt sög till i magen :) Kände sparkar utanför magen i v. 20 och Linus i slutet av v. 21.
Cravings har jag haft tur att undkomma, det är iaf inget som jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och äta. I v. 8-9 hade jag ett väldigt sug efter citron, vilket jag inte alls är förtjust i annars. Kommer ihåg att jag kom jättesent till jobbet en dag för jag var tvungen att köpa citronte. Potatismos var en annan sak jag gärna åt, men bara en kort period. Thaimat som vi åt ungefär en gång i veckan och som jag älskar i vanliga fall kan jag fortfarande inte äta, det får mig att må illa.
I v. 17 var det dags för rutinultraljud och vi var väldigt spända. Man funderar såklart över om allt kommer se bra ut eller om man kommer få ett dåligt besked av något slag. För Linus var det nog det första konkreta beviset på att det faktiskt är ett barn där inne, vårt lilla mirakel. Själv fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna än en gång, de vill gärna komma fram när spänningen släpper och man inser att allt är som det ska. Bebisen låg och sov till en början men kom igång efter ett tag och barnmorskan visade oss allt väldigt tydligt. Eftersom Linus inte vill veta könet har jag sagt att jag kan vänta tills födseln med det, men hoppades att det skulle finnas en liten chans att gissa sig till vad det var. Tyvärr får jag fortsätta vara nyfiken några veckor till då det inte syntes alls =)
Jag tror att båda våras tankar ändrades efter ultraljudet från 'jag är gravid' till 'vi väntar barn', man insåg att det snart kommer ut en liten bebis. Massa nya tankar och känslor kommer upp till ytan, en blanding av panik och glädje, skräckblandad förtjusning. Men framförallt en otrolig längtan.
Är det ett.. eller..?
Den här dagen stannade jag hemma från jobbet, som jag börjat på en månad innan. Jag mådde lite illa, hade feber och mådde allmänt skumt. Bebisverkstaden hade vi lagt på is nu när jag haft sån tur och fått jobb så snabbt efter flytten (även om jag tror att vi båda gick och tänkte på det i smyg för oss själva ändå). Av någon anledning fick jag för mig att ta ett graviditetstest den här morgonen, hade ju ändå 10st liggandes som jag köpt för en hundring. Jag kikade på det lite snabbt, konstaterade att det inte var något och gick och lade mig igen. Kände mig inte ens besviken, hade blivit så van vid att det inte var något vid det här laget.
Ett par timmar senare gick jag upp, gjorde mig iordning och skulle slänga testet när jag ser.. någonting. Ett otroligt svagt streck som enligt bruksanvisningen betyder att jag är gravid, men som samtidigt lika gärna skulle kunna vara en synvilla. Jag tar ett test till och jodå, det dyker upp ett streck även där. Men så otroligt svagt. Jag tog nog 5 test den dagen och vågade inte riktigt tro att de svaga strecken var verkliga. Klarade inte av att hålla mig från att berätta på kvällen när Linus kom hem och nu var det bara att vänta till nästa dag, för att se om det kanske blivit lite starkare.
Nästa dag köpte jag ett digitalt graviditetstest som visar i ord om man är 'gravid' eller 'inte gravid', utan möjlighet till feltolkningar och resultatet ligger och sparkar i magen nu i skrivande stund =)
Den 21 oktober -09 började ett helt nytt kapitel i våra liv, förmodligen ett av de allra viktigaste.
