Mellan vecka 38-42 föds 92% av alla barn. Bebben är nu färdig på alla sätt och vis och officiellt vräkt från maghotellet! Jag tänker inte tjata om hur jobbigt det är att vara höggravid, hur ont det gör hela tiden, eller hur tungt det är.. eller det var kanske det jag just gjorde ;) Hursomhelst så börjar jag/vi se ljuset i tunneln även om tiden plötsligt går så otroligt sakta. 2-3 veckor känns som en evighet och börjar man tänka att det finns de som går över 3 veckor får jag nästan ångest, det orkar jag verkligen inte! Har fortfarande känningar i form av förvärkar, mensvärk och sammandragningar och hoppas på att det betyder att bebben kommer ut i tid. Men inser att det inte behöver betyda något annat än dålig sömn i flera veckor till.

Barnrummet är så gott som klart, ska bara dit några hyllor på stjärnväggen där vi tänkte ha första nappen, skorna, foton mm. Gardiner saknas också och den fula dörren ska vitbetsas. Det kommer ju mest vara ett förvaringsrum det första halvåret, men det är riktigt mysigt att få boa lite innan bebben kommer och det är nog skönt att kunna ha alla leksaker där när h*n blir lite större. 

 

 
  

En person sa att det är ett riktigt grabbigt rum, men jag förstår inte varför, för att det är mest grönt? Jag kan verkligen inte förstå det där stereotypiska tänkandet och varför man ska klämma ner ett barn i ett fack redan från start, speciellt inte när det finns studier som visar hur olika barn behandlas av den vuxna omgivningen beroende på vilket kön det är. Jag vill ge mitt barn möjligheten att tycka om, göra och bli precis vad h*n vill oavsett kön. Jag inser ju att folk i omgivningen, reklam och tv kommer försöka trycka ner honom/henne i det där facket ändå, så jag har pratat lite med Linus om kompensatorisk uppfostran. Han är väl inte lika uppretad som jag över detta, men tycker ändå att det är en bra grej, vilket jag är väldigt glad över :)

                                         
                                          Kom ut nu, vi längtar efter dig <3