Det tog ett tag innan magen började växa, gick bara och längtade tills man skulle få en riktig gravidmage. Så plötsligt när jag vaknade en morgon stod magen rakt ut, det kändes så iaf. Det var som att bebisen hade rört sig uppåt för nu kände jag sparkar ända upp till naveln och magen blev enorm i mina ögon. Jag och Linus åkte till Ikea och så fort jag gick förbi en spegel blev jag förvånad över att magen var så stor :) I takt med att magen växer och sparkarna blir starkare känns det mer och mer verkligt att det faktiskt är en bebis där inne, som snart ska komma ut. Det är en konstig känsla att vara så nära sitt barn, känna det röra sig, se magen bukta ut, men ändå måste man vänta så länge innan man får träffa det. Första buffen vi fick med på film var i Egypten när vi låg vid poolen, en lite minispark :) 
 

Det är lätt att tro att det bara är underbart att vara gravid, det ser så mysigt ut med blivande mammor när de går med sina magar i vädret. Men precis som rosor har sina taggar har de där fluffiga rosa molnen sina luftgropar och en rejäl sån grop kallas foglossning. Jag trodde att foglossning kändes som lite ryggont och att man har ungefär så ont som man känner efter att man har, med andra ord trodde jag att det var lite påhitt. Runt v. 14 började jag få lite ont i ryggen om jag lyfte mycket på jobbet, men efter några veckor gjorde det ont oavsett vad jag gjorde. Det var ingen outhärdlig smärta, utan mer som en kniv i ryggslutet som aldrig försvinner, oavsett hur man ändrar ställning. Att sitta länge var en plåga så jag började gå mycket, vilket gjorde att fogarna i ljumskarna och blygdbenet började klaga istället. Och det finns inget som tar bort smärtan.
Ingen vet egentligen varför vissa får ont medan andra inte känner något, för alla gravida drabbas av foglossning. Skelettet förbereder sig inför födseln genom att bli mjukare och vidga sig lite, bara några millimeter, men för vissa tror kroppen att det är mycket värre än det är. En vecka i Egypten var en dunderkur för mina fogar, hade knappt ont alls när jag kom hem, men efter två dagar på jobbet kom det tillbaka igen, så det var bara att inse att livet får gå lite i slowmotion nu ett tag. Vissa saker får jag låta bli helt och det kan vara lite svårt att acceptera.

                   

Så var det det här med namn, barnet måste ju tydligen heta något. Jag inser ju att det förenklar en del att ge barnet ett namn, men desto svårare är det att komma fram till vad! Än så länge heter den bara 'den' eller 'grodan', men inget av dom är tillåtna när h*n kommer ut. Tjejnamn har vi bestämt sen långt tillbaka så det vore bäst om det ville vara en liten tjej där inne, killnamn är dock lite svårare. Min kära sambo tillika fästman har snöat in sig på namnet Melker, vilket jag först trodde var ett skämt. Jag brukar iaf lyssna och fundera, men det tog tvärstopp på en gång där kände jag. En kär vän vid namn Lasse uttryckte sig väldigt bra: "Har du en gammal släkting som heter så som du tyckte väldigt mycket om, eller vill du bara vara taskig mot ditt barn?". =)

I morgon går jag in i v. 28 vilket innebär den tredje och sista trisemstern. Förstår inte riktigt hur magen ska kunna bli större och det känns riktigt läskigt att barnet ska växa 15 cm till och sparka ännu hårdare. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning :)