Ja, som ett Super Mario-spel. Man börjar på bana 1, har inte så mycket hjälpmedel, kan ingenting och svårigheten är egentligen lika med noll. Men eftersom du aldrig spelat det förr är det ändå mer än nog, du har fullt sjå med de få fiender som finns där. Efter ett par veckor kommer man underfund om att det inte är så himla svårt att amma, byta blöja och torka spyor och man börjar känna sig lite bekväm, men vips så avancerar man till bana 2 och motståndet börjar bli tuffare. Plötsligt börjar han vifta med armarna vid amningen och det är stundtals omöjligt att få in tutten i munnen innan han blivit så arg att han vägrar ta den. Plötsligt hamnar inte alltid det som ska vara i blöjan där det ska vara, utan på alla möjliga olika ställen, allrahelst på en själv. Det lite söta skriket blir plötsligt väldigt mycket högre och det börjar knastra konstigt i öronen ibland när allt inte är till sin belåtenhet. Den där Luigi som funnits vid din sida från start får plötsligt andra uppgifter och du måste fortsätta spelet själv. Och precis som Mario sover man aldrig! Jag försöker dock se det från den ljusa sidan - jag är ganska bra på tv-spel och ibland får man ju små guldpengar i form av leenden som gör att man får lite extra liv. Den stora skillnaden är väl att det här spelet tar en sisådär 18 år att klara, så det är bara att kämpa på =)

                

Det första leendet kom redan dag 2 på bb och jag blev väldigt konfunderad, trodde inte att de kunde le så tidigt. Även om jag förstod att det inte var avsiktligt smälte jag och blev helt varm inombords. Den första gången han tittade oss i ögonen och log som svar var den 7:e juli <3

                         

I skrivande stund har det gått 6 veckor och jag undrar vart de veckorna tog vägen! Jag har mest suttit och ammat och känner att jag nog fått kläm på det nu, men fy vad svårt det har varit stundtals. Har suttit som ett stort frågetecken flera gånger och känt att jag har velat ge upp. Men jag vill verkligen amma i minst 6 månader så jag har kämpat på, det är ju så bekvämt också att alltid ha maten med sig! Theo har ökat bra i vikt och är nu uppe i över 5100g och 57,5cm.

                  
Sömnen är det lite sidådär med, jag förstod inte folk som sa att man knappt hinner duscha när man har en nyfödd hemma - de sover ju 18 timmar per dygn, klart man hinner duscha! Men Theo sover ju som sagt helst på oss och de stunder han sover i sin säng prioriterar jag sömn och mat, samt dusch och sen ska hunden ha sitt. Det blir inte mycket mer tid över just nu. Men det går bättre och bättre att lägga honom i sin säng, vi tar det i hans takt, behöver han vara nära oss får han det så mycket han vill. Jag har ännu aldrig hört talas om någon 18-åring som sovit på sina föräldrar så jag tror det är helt ok att låta det ta sin tid ;)

De första timmarna i Theos liv låg han på mitt bröst inne i förlossningssalen och pappa Linus satt bredvid, förmodligen lika trötta alla tre. Det var babyboom och säkerligen fullt upp för de som jobbade, vilket ledde till att de inte riktigt hade tid för en. Efter kanske 2-3 timmar kom de in med en bricka med fika och ett par timmar efter det fick Linus åka hem medan jag blev upprullad till bb. Där blev jag lämnad ensam i ett rum, fortfarande med Theo på bröstet, i flera timmar. Kanske var det därför jag kände absolut ingenting. Mina tankar snurrade runt - varför känner jag inget? Alla som fått barn i min bekantskapskrets har beskrivit det som det bästa som hänt dom och att bli mamma är det lyckligaste man kan uppleva, att hålla sitt barn för första gången det största man kan vara med om. Men jag var bara tom. Varför var jag inte lycklig?

I efterhand kan jag konstatera att jag nog kände så mycket att jag inte kunde greppa det riktigt då. Först en snabb och väldigt förvirrande förlossning för att sen bli lämnad ensam med mitt barn på bröstet i flera timmar. Jag vågade knappt röra mig, än mindre min son. Första gången jag verkligen kände något var första gången jag ammade honom och efter ett par dagar kände jag den där djupa obeskrivliga kärleken alla pratat om. Personalen på bb, framförallt nattpersonalen, var helt underbar och speciellt de äldre var riktigt bra att prata med. Det är lätt att få skuldkänslor när man inte riktigt kunnat koppla på alla känslor direkt, hur kunde jag inte känna de där stora känslorna från första ögonblicket! I skrivande stund får jag nästan dåligt samvete av att skriva de orden, när han ligger 3 meter ifrån mig och sover och är det absolut underbaraste jag någonsin haft. Men jag kände aldrig någon skuld tack vare bb-personalen, de tog sig verkligen tid att sitta ner och prata när de märkte att man behövde det.

                       
                    
Något annat vi pratade mycket om var mina instinkter som däremot kopplades på från första stund, de förvånade mig väldigt. Jag skulle ju inte bli en hönsmamma hade jag bestämt innan, som inte kan lämna barnet med blicken ens en minut. Men jag skulle inte beskriva mig som en hönsmamma, utan snarare en tigerhona som inte lät någon eller något komma för nära mitt barn, förutom Linus då. Jag skriver instinkter, för det var inte känslor som gick att resonera logiskt med, de första dagarna ville jag egentligen bara sitta ifred med min familj. Som tur är släpper de känslorna mer och mer och jag har en förhoppning om att kunna lämna ifrån min lilla 'gyllepojk' till någon av alla ivriga blivande barnvakter inom en inte alltför avlägsen framtid :)

    
De första dagarna för Theo kan beskrivas med två ord - äta och sova, det förstnämnda skedde väldigt ofta och det sistnämnda endast på mamma eller pappa. Vilket leder till ordet som beskriver mina första dagar bäst - sömnbrist. Det går inte att sova när man ammar och det går inte att sova när man har sitt nyfödda barn liggandes på sig och när det väl blir lite tid över då man skulle kunna sova har man så mycket att bearbeta och är så uppe i varv så det går inte att somna. Linus fick inte stanna kvar över nätterna så när han kom på dagarna ville jag ju vara med honom. Kände också att jag hade svårt att lassa över ansvaret på honom, det måste ju vara jättejobbigt för honom att vara ensam med Theo medan jag bara ligger och sover. Att jag själv suttit uppe ensam hela natten och de timmar på dagen då han inte var på bb var tydligen inte samma sak i mitt huvud. Antar att det är en typisk sak vi tjejer gör! Linus tog iaf Theo och gick ut och gick med honom i korridoren så jag hade inget annat val än att försöka sova. Det var dock väldigt svårt att somna, så fort jag blundade och försökte slappna av kom allt emot mig, en massa ljud och förnimmelser från förlossningen och tankar som snurrade runt. Jag var inte alls förberedd på att det skulle påverka mig så mycket och så lång tid efteråt!

             

Den 5:e dagen på bb fick vi äntligen åka hem. Jag blev tillfrågad dagen innan om jag önskade att åka hem, men sa faktiskt att jag inte ville det. Amningen gick sådär och jag ville inte komma hem och känna den paniken jag ibland kunde känna när ingenting fungerade. I skrivande stund, 4 veckor senare, går det ännu inte felfritt och jag sitter fortfarande ibland som ett stort frågetecken. Har dock kommit till insikt att ett barn i Sverige inte behöver svälta och Theo gör det då sannerligen inte :) Vi har ett paket modersmjölkersättning står hemma ifall att och bara det gör att stressen släpper. Fungerar inte amningen vid ett tillfälle gör vi ersättning, Theo blir nöjd och vi tar nya tag om ett par timmar när mjölken runnit till igen. Vi behöver sällan göra ersättning, men det är skönt att veta att den finns.

                                         

Det var med pirriga och väldigt nervösa steg vi gick ut från bb-avdelningen torsdagen den 1 juli! Det var som när man tog körkortet och skulle köra bil själv hem och kände sig som en brottsling. Jag var så stressad inombords - kan han sitta sådär ihopsjunken i bilstolen, kommer han vakna och gallskrika, vad ska vi göra med honom när vi kommer hem? Theo klarade det såklart galant och all oro var helt i onödan. Snart klev vi in genom dörren med vår nya familjemedlem, som vi har längtat efter det ögonblicket!