Vecka 5 - 22
Samtidigt som vi var överlyckliga över den nya graviditeten kom oron snabbt, skulle det gå vägen eller bli missfall igen? Jag hade många symptom, men så fort de var lite svagare någon dag förväntade jag mig det värsta. Exakt den dagen jag började blöda förra gången vaknade jag mitt i natten av att jag hade ruskigt ont. Blev helt knäckt, var det kört nu igen? Men illamåendet fortsatte och i v. 9 gjorde vi ett ultraljud på en privatklinik där vi fick se ett litet hjärta picka så fint. Började nästan gråta av lättnad och nu tillät vi oss själva att tro att allt skulle gå bra. Nu väntade vi officiellt barn!
Första veckorna var det inte jätteroligt att vara gravid, eller ska jag kanske skriva första månaderna. De där rosa fluffiga molnen man ska lulla runt på såg jag inte röken av. Granskade istället väldigt ofta insidan av toalettstolen, då bara tanken av mat fick mig att må illa och mitt luktsinne var otroligt känsligt. Den här perioden hade en kollega på jobbet dessutom fått för sig att det är väldigt nyttigt med makrill, vilket han satt och åt bredvid mig varje dag!
Eftersom jag var helt ny på jobbet ville jag inte berätta riktigt än, visste ju inte hur de skulle reagera. Var riktigt orolig inför samtalet med chefen, kände att jag kommer förstöra för dom och jag var rädd för att bli kyligt behandlad i fortsättningen. Men tog tjuren vid hornen redan i v. 10 och berättade och fick en väldigt bra reaktion. Det har aldrig varit några problem efter det, tvärtom har jag blivit väldigt bra behandlad och det är jag glad för.
Veckorna gick på i rasande tempo, efter v. 14-15 blev det lite lättare att vara jag eftersom illamåendet lugnade ner sig. Den förlamande tröttheten satt i lite längre, men efter ett tag tillät jag mig själv att vara trött och vila lite extra, kanske strunta i att plocka undan disken även idag, den stod ju faktiskt kvar i morgon med.
I vecka 14, den 29 december -09 fick jag höra hjärtat slå för andra gången med ett angelsound jag köpt hem från nätet, Linus fick vänta några dagar eftersom bebben gömde sig så fort pappa skulle lyssna. Började även känna småsprattel i magen den veckan, även om jag var tveksam till om det verkligen var bebisen, men det blev tydligare och starkare för varje vecka. Den första riktiga sparken kom när jag satt framför datorn den 17 januari, det riktigt sög till i magen :) Kände sparkar utanför magen i v. 20 och Linus i slutet av v. 21.
Cravings har jag haft tur att undkomma, det är iaf inget som jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och äta. I v. 8-9 hade jag ett väldigt sug efter citron, vilket jag inte alls är förtjust i annars. Kommer ihåg att jag kom jättesent till jobbet en dag för jag var tvungen att köpa citronte. Potatismos var en annan sak jag gärna åt, men bara en kort period. Thaimat som vi åt ungefär en gång i veckan och som jag älskar i vanliga fall kan jag fortfarande inte äta, det får mig att må illa.
I v. 17 var det dags för rutinultraljud och vi var väldigt spända. Man funderar såklart över om allt kommer se bra ut eller om man kommer få ett dåligt besked av något slag. För Linus var det nog det första konkreta beviset på att det faktiskt är ett barn där inne, vårt lilla mirakel. Själv fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna än en gång, de vill gärna komma fram när spänningen släpper och man inser att allt är som det ska. Bebisen låg och sov till en början men kom igång efter ett tag och barnmorskan visade oss allt väldigt tydligt. Eftersom Linus inte vill veta könet har jag sagt att jag kan vänta tills födseln med det, men hoppades att det skulle finnas en liten chans att gissa sig till vad det var. Tyvärr får jag fortsätta vara nyfiken några veckor till då det inte syntes alls =)
Jag tror att båda våras tankar ändrades efter ultraljudet från 'jag är gravid' till 'vi väntar barn', man insåg att det snart kommer ut en liten bebis. Massa nya tankar och känslor kommer upp till ytan, en blanding av panik och glädje, skräckblandad förtjusning. Men framförallt en otrolig längtan.
Första veckorna var det inte jätteroligt att vara gravid, eller ska jag kanske skriva första månaderna. De där rosa fluffiga molnen man ska lulla runt på såg jag inte röken av. Granskade istället väldigt ofta insidan av toalettstolen, då bara tanken av mat fick mig att må illa och mitt luktsinne var otroligt känsligt. Den här perioden hade en kollega på jobbet dessutom fått för sig att det är väldigt nyttigt med makrill, vilket han satt och åt bredvid mig varje dag!
Eftersom jag var helt ny på jobbet ville jag inte berätta riktigt än, visste ju inte hur de skulle reagera. Var riktigt orolig inför samtalet med chefen, kände att jag kommer förstöra för dom och jag var rädd för att bli kyligt behandlad i fortsättningen. Men tog tjuren vid hornen redan i v. 10 och berättade och fick en väldigt bra reaktion. Det har aldrig varit några problem efter det, tvärtom har jag blivit väldigt bra behandlad och det är jag glad för.
Veckorna gick på i rasande tempo, efter v. 14-15 blev det lite lättare att vara jag eftersom illamåendet lugnade ner sig. Den förlamande tröttheten satt i lite längre, men efter ett tag tillät jag mig själv att vara trött och vila lite extra, kanske strunta i att plocka undan disken även idag, den stod ju faktiskt kvar i morgon med.
I vecka 14, den 29 december -09 fick jag höra hjärtat slå för andra gången med ett angelsound jag köpt hem från nätet, Linus fick vänta några dagar eftersom bebben gömde sig så fort pappa skulle lyssna. Började även känna småsprattel i magen den veckan, även om jag var tveksam till om det verkligen var bebisen, men det blev tydligare och starkare för varje vecka. Den första riktiga sparken kom när jag satt framför datorn den 17 januari, det riktigt sög till i magen :) Kände sparkar utanför magen i v. 20 och Linus i slutet av v. 21.
Cravings har jag haft tur att undkomma, det är iaf inget som jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och äta. I v. 8-9 hade jag ett väldigt sug efter citron, vilket jag inte alls är förtjust i annars. Kommer ihåg att jag kom jättesent till jobbet en dag för jag var tvungen att köpa citronte. Potatismos var en annan sak jag gärna åt, men bara en kort period. Thaimat som vi åt ungefär en gång i veckan och som jag älskar i vanliga fall kan jag fortfarande inte äta, det får mig att må illa.
I v. 17 var det dags för rutinultraljud och vi var väldigt spända. Man funderar såklart över om allt kommer se bra ut eller om man kommer få ett dåligt besked av något slag. För Linus var det nog det första konkreta beviset på att det faktiskt är ett barn där inne, vårt lilla mirakel. Själv fick jag kämpa lite för att hålla tillbaka tårarna än en gång, de vill gärna komma fram när spänningen släpper och man inser att allt är som det ska. Bebisen låg och sov till en början men kom igång efter ett tag och barnmorskan visade oss allt väldigt tydligt. Eftersom Linus inte vill veta könet har jag sagt att jag kan vänta tills födseln med det, men hoppades att det skulle finnas en liten chans att gissa sig till vad det var. Tyvärr får jag fortsätta vara nyfiken några veckor till då det inte syntes alls =)
Jag tror att båda våras tankar ändrades efter ultraljudet från 'jag är gravid' till 'vi väntar barn', man insåg att det snart kommer ut en liten bebis. Massa nya tankar och känslor kommer upp till ytan, en blanding av panik och glädje, skräckblandad förtjusning. Men framförallt en otrolig längtan.
Kommentarer
Trackback
