För att göra en kort historia lång.
Vår förlossningsberättelse:
Egentligen började det natten till midsommarafton, förvärkarna som jag haft i 4 veckors tid kändes den här natten lite annorlunda. De hade en början och ett slut och de höll på i ca 30 sekunder istället för ett evigt molande. Ett par dagar innan hade jag gått med en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig. Hade ett samtal med min kära mor som förklarade att hon känt likadant innan hon skulle föda. Men jag vågade inte hoppas, det kunde lika gärna vara önsketänkande, det var ju ändå 9 dagar kvar till bf och de flesta går över tiden med första barnet.
Framåt morgonen klingade värkarna av och jag tänkte inte så mycket mer på det. På midsommaraftons kväll skulle vi på fest och Linus tänkte vara nykter, men jag packade ner några öl till honom, det skulle ju ändå dröja minst en vecka till. Under kvällen kommer värkarna tillbaka, men nu visste jag ju att det bara var falskt alarm så jag härdade ut, ville inte förstöra något för de andra. Vi åkte hem vid halv ett, värkarna fortsatte hela natten och nu klingade de inte av på morgonen, jag badade varmt och tog alvedon men de fortsatte trots detta. Jag har tänkt åtskilliga gånger på slutet av graviditeten 'hur vet man när det är på gång?' och precis alla har svarat 'det vet du!'. Trots att det kändes som att det skulle kunna vara riktiga värkar hade jag inte den där känslan att jag visste att det var något på gång, så då var det alltså inte det. 'Värkarna' fortsatte under hela dagen med ca 7 minuters mellanrum, en kompis från mammagruppen kom och hälsade på med sin lilla nyfödda son, jag satt vid datorn, plockade med disken, städade.. och klockade 'värkar'.
På eftermiddagen gick jag ut på Familjeliv och startade en tråd: Hur startade dina värkar?. Eftersom jag fortfarande inte visste att det var på gång undrade jag hur det känns när det väl är det. Fick en massa bra råd och de flesta tror ju att det visst är på gång för mig, men nej, jag har fortfarande inte den där magiska känslan att jag 'bara vet' som alla pratat om. Kl 17.30 skriver jag "Det har legat på runt 7 minuters mellanrum hela dagen, nu tycker jag att de gör lite ondare än tidigare på dagen, men det är ju helt klart hanterbart. Det gör ont, men jag försöker andas och stå framåtlutad så fort de kommer och sen försvinner de ju på ca 40 sekunder."
Strax efter går jag på långpromenad med Linus och Chili, det är ju synd att sitta inne hela dagen när det är så fint väder och det är ju ändå inget på gång :)
Jag stånkade mig till badplatsen och tillbaka, värkarna gör rätt ont så jag bestämmer mig för att ta ett varmt bad igen, det är nu 5 minuter mellan dom. Det hjälper inte alls, gör snarare ännu ondare. Kl 21.41 skriver jag : "Jag tog en alvedon och ett bad, men det hjälpte inte. De senaste 5 värkarna har varit med 3-4 minuters mellanrum. Vi har 45 minuter till förlossningen så funderar på att ringa in, måste lämna av hunden också på vägen. Hoppas det inte är falskt alarm :)" Jag fattar alltså fortfarande inte att jag snart ska föda barn.
Nu börjar fler skriva att jag borde ringa in, att de själva varit med om att det gått snabbt i slutet. Jag skriver kl 22.10: "Kanske inte ska vänta onödigt länge då, nu börjar de göra riktigt ont och börjar stråla ner i hela benen. Vill inte åka in för tidigt bara och riskera att bli hemskickad. Tack för alla svar, kul att höra hur det var för andra. Har ju tänkt så mycket på den här dagen =)"
22.19: "Nu är det ca 4 minuter och de gör riktigt ont, stå framåtböjd är skönt. De senaste värkarna har det börjat dra i lårmusklerna så det känns som att de ska gå av. Trodde jag skulle vara tyst under förlossningen, men sa nyss till sambon att jag nog kommer skrika eftersom de här värkarna tydligen inte är någonting mot de som kommer sen =)"
Nu börjar det gå upp ett litet ljus för mig, kanske ska jag använda mitt sunda förnuft och fatta att det är dags att åka in, kanske är det så att det är himla lätt att säga 'du vet när det är dags' i efterhand. I skrivande stund är det ju självklart att det var riktiga värkar, stod framåtlutad över sängen och flåsade som en andfådd bäver!
Mitt sista inlägg innan vi åker in skriver jag 10 minuter senare kl 22.29: "Nu gick slemproppen, åkte ut i toaletten (ursäkta detaljer). Sambon åkte och lämnade hunden nu så vi åker in om 20 minuter ungefär. Hur klarar man värkarna i bilen? Har ju 40-45 minuter dit. Fy vad nervös jag blev nu =)"
Jag ringer Näl vid 23.15 ungefär, det var upptaget rätt länge och jag var ju absolut tvungen att ringa innan vi åkte, för det hade dom sagt att man skulle (känns i efterhand som att jag gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bebis i bilen, hehe). Vi stannade och tankade och köpte lite mat till Linus och tro det eller ej, vi blev även stoppade i en poliskontroll! Fick åka in bakom två andra bilar och vänta snällt på vår tur. Stackars Linus som närmade sig bristningsgränsen med stormande steg vevade ner rutan och började vinka frenetiskt på polisen. När han i lugn takt blivit klar med de andra kom han fram till vår bil och fick förklarat för sig av en nervös blivande pappa att det här måste minsann gå snabbt, vi ska till Näl. Polisen visade ingen större tendens till att skynda sig, utan frågade lugnt 'jaha, får ni plats där då' eftersom det varit babyboom i dagarna. Han lät dock Linus blåsa lite snabbt i alkoholmätaren och stannade sen trafiken för oss och vi kunde äntligen åka in till förlossningen. Vi kom dit vid 00.20 ungefär och jag fick lägga mig med ett band runt magen som mätte bebisens hjärtljud och mina värkar. Nu gjorde värkarna riktigt ont och jag hittade snabbt Linus tumme att hålla i (Linus själv skulle förmodligen beskriva det som lite mer hårdhänt än att bara hålla). Under de följande 2½ timmarna skulle han komma att försöka byta grepp ett par gånger för att få tillbaka lite blod i tummen, men jag vägrade att hålla på något annat sätt. När jag legat med bandet i 20 minuter kom sköterskan in och kände hur mycket öppnad jag var, hon trodde nog precis som jag själv att det var ett bra tag kvar, eftersom det var första barnet. Hon konstaterade dock att jag var öppen ca 7 cm och att jag nog behövde lite lustgas. Jag frågade om jag alltså inte behövde åka hem igen.. det behövde vi inte =)
Lustgasen ja.. Jag måste vara den enda som absolut inte tyckte om den. Först såg jag massa snurrande hjul framför mig och lät rätt full när jag pratade. Något jag skämdes för så fort effekten släppte. När jag kom upp i gåstolen såg jag en svart man stå och spela hula hula-musik. Allt annat försvann, det var bara jag och mina hallucinationer, vilket säkert tog bort lite av värkarna, men som även fick mig att känna mig otroligt korkad och framförallt förvirrad. Linus och sköterskorna hörde jag som ett svagt brus långt borta någonstans, som viskningar tagna ur en rysare. Jag förklarar för dom att jag inte hör, att de måste prata högre och med färre ord, som när man pratar med en hund. Förutom Linus då, han ska hålla tyst! Förstår nog rätt snabbt hur dum jag låter och försöker skämta till det med ett 'voff voff', men lät nog inte så mycket smartare för det.
Plötsligt känner jag att jag antingen är jävligt skitnödig eller att barnet bestämt sig för att komma ut. Sköterskan säger att nejdå, det är långt kvar, men efter att hon känt efter tar hon på sig sitt skynke och jag får lägga mig igen. Nu ska bebisen ut!
Första krystvärken är otroligt skum. De har skruvat upp lustgasen och jag försvinner helt, jag får för mig att jag är under vatten. Jag hör ett metalliskt ljud långt borta någonstans som går som i cirklar, precis som det lät när man gick på simskola och skulle simma långt under vatten och simläraren stod med en metallring vid kanten. Det metalliska ljudet ökar i takt med krystvärken och plötsligt smäller det till och allt klingar av. Jag hör sköterskan långt borta och när jag kommer tillbaka säger hon åt mig att sluta hålla andan. Jag tittar på henne och känner igen henne från en reklamfilm. Jag får som en uppenbarelse, förstår hela grejjen med vattnet, metall-ljudet, cirklarna, smällen: nu kommer det komma en till sån värk och sen kommer bebisen ut, jag har listat ut allt. Sen släpper lustgasfyllan och jag fattar att det var ännu en hallucination. Nu har jag tröttnat på lustgasen och vill inte ha den mer, har hellre ont än blir så kocko i huvudet.
Jag kommer inte ihåg hur länge jag krystade, men jag minns hur otroligt trött jag var, ville bara sova mellan värkarna. Hade ju inte sovit något natten innan och knappt nätterna innan det heller. Jag minns också hur tröstlöst det kändes, det gjorde så ont men jag måste ändå fortsätta göra precis det som gör mest ont. Jag frågade flera gånger hur långt det var kvar, men det visste hon inte. Jag vågade inte riktigt ta i vid krystvärkarna, var rädd för att spricka. Till slut säger hon att nu är det max två värkar kvar vilket ger mig en målbild att jobba emot och min inställning förändras helt, vid nästa värk bestämmer jag mig för att den ska ut.
Jag ser hur någonting ligger och sprattlar vid ändan av sängen och jag minns att jag tänkte 'fånga den innan den åker i golvet'. Jag tittar på Linus som ser rätt chockad ut och jag väntar på att höra barnskrik, för om jag fattat det rätt är det en bebis som ligger där och sprattlar, vår bebis. Den börjar skrika och efter att de fått tag på den frågar jag vad det är för kön. 'Om jag gör så här förstår du nog' säger sköterskan och trycker upp en stor pung i nyllet på mig :) Hon lägger honom på mitt bröst och jag vågar knappt röra mig. Klockan är 03.12 och det är så otroligt många och stora känslor som rusar runt i kroppen på mig. Jag är så trött, chockad, utpumpad, förvirrad och stolt - jag är mamma!
Egentligen började det natten till midsommarafton, förvärkarna som jag haft i 4 veckors tid kändes den här natten lite annorlunda. De hade en början och ett slut och de höll på i ca 30 sekunder istället för ett evigt molande. Ett par dagar innan hade jag gått med en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig. Hade ett samtal med min kära mor som förklarade att hon känt likadant innan hon skulle föda. Men jag vågade inte hoppas, det kunde lika gärna vara önsketänkande, det var ju ändå 9 dagar kvar till bf och de flesta går över tiden med första barnet.
Framåt morgonen klingade värkarna av och jag tänkte inte så mycket mer på det. På midsommaraftons kväll skulle vi på fest och Linus tänkte vara nykter, men jag packade ner några öl till honom, det skulle ju ändå dröja minst en vecka till. Under kvällen kommer värkarna tillbaka, men nu visste jag ju att det bara var falskt alarm så jag härdade ut, ville inte förstöra något för de andra. Vi åkte hem vid halv ett, värkarna fortsatte hela natten och nu klingade de inte av på morgonen, jag badade varmt och tog alvedon men de fortsatte trots detta. Jag har tänkt åtskilliga gånger på slutet av graviditeten 'hur vet man när det är på gång?' och precis alla har svarat 'det vet du!'. Trots att det kändes som att det skulle kunna vara riktiga värkar hade jag inte den där känslan att jag visste att det var något på gång, så då var det alltså inte det. 'Värkarna' fortsatte under hela dagen med ca 7 minuters mellanrum, en kompis från mammagruppen kom och hälsade på med sin lilla nyfödda son, jag satt vid datorn, plockade med disken, städade.. och klockade 'värkar'.
På eftermiddagen gick jag ut på Familjeliv och startade en tråd: Hur startade dina värkar?. Eftersom jag fortfarande inte visste att det var på gång undrade jag hur det känns när det väl är det. Fick en massa bra råd och de flesta tror ju att det visst är på gång för mig, men nej, jag har fortfarande inte den där magiska känslan att jag 'bara vet' som alla pratat om. Kl 17.30 skriver jag "Det har legat på runt 7 minuters mellanrum hela dagen, nu tycker jag att de gör lite ondare än tidigare på dagen, men det är ju helt klart hanterbart. Det gör ont, men jag försöker andas och stå framåtlutad så fort de kommer och sen försvinner de ju på ca 40 sekunder."
Strax efter går jag på långpromenad med Linus och Chili, det är ju synd att sitta inne hela dagen när det är så fint väder och det är ju ändå inget på gång :)
Jag stånkade mig till badplatsen och tillbaka, värkarna gör rätt ont så jag bestämmer mig för att ta ett varmt bad igen, det är nu 5 minuter mellan dom. Det hjälper inte alls, gör snarare ännu ondare. Kl 21.41 skriver jag : "Jag tog en alvedon och ett bad, men det hjälpte inte. De senaste 5 värkarna har varit med 3-4 minuters mellanrum. Vi har 45 minuter till förlossningen så funderar på att ringa in, måste lämna av hunden också på vägen. Hoppas det inte är falskt alarm :)" Jag fattar alltså fortfarande inte att jag snart ska föda barn.
Nu börjar fler skriva att jag borde ringa in, att de själva varit med om att det gått snabbt i slutet. Jag skriver kl 22.10: "Kanske inte ska vänta onödigt länge då, nu börjar de göra riktigt ont och börjar stråla ner i hela benen. Vill inte åka in för tidigt bara och riskera att bli hemskickad. Tack för alla svar, kul att höra hur det var för andra. Har ju tänkt så mycket på den här dagen =)"
22.19: "Nu är det ca 4 minuter och de gör riktigt ont, stå framåtböjd är skönt. De senaste värkarna har det börjat dra i lårmusklerna så det känns som att de ska gå av. Trodde jag skulle vara tyst under förlossningen, men sa nyss till sambon att jag nog kommer skrika eftersom de här värkarna tydligen inte är någonting mot de som kommer sen =)"
Nu börjar det gå upp ett litet ljus för mig, kanske ska jag använda mitt sunda förnuft och fatta att det är dags att åka in, kanske är det så att det är himla lätt att säga 'du vet när det är dags' i efterhand. I skrivande stund är det ju självklart att det var riktiga värkar, stod framåtlutad över sängen och flåsade som en andfådd bäver!
Mitt sista inlägg innan vi åker in skriver jag 10 minuter senare kl 22.29: "Nu gick slemproppen, åkte ut i toaletten (ursäkta detaljer). Sambon åkte och lämnade hunden nu så vi åker in om 20 minuter ungefär. Hur klarar man värkarna i bilen? Har ju 40-45 minuter dit. Fy vad nervös jag blev nu =)"
Jag ringer Näl vid 23.15 ungefär, det var upptaget rätt länge och jag var ju absolut tvungen att ringa innan vi åkte, för det hade dom sagt att man skulle (känns i efterhand som att jag gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bebis i bilen, hehe). Vi stannade och tankade och köpte lite mat till Linus och tro det eller ej, vi blev även stoppade i en poliskontroll! Fick åka in bakom två andra bilar och vänta snällt på vår tur. Stackars Linus som närmade sig bristningsgränsen med stormande steg vevade ner rutan och började vinka frenetiskt på polisen. När han i lugn takt blivit klar med de andra kom han fram till vår bil och fick förklarat för sig av en nervös blivande pappa att det här måste minsann gå snabbt, vi ska till Näl. Polisen visade ingen större tendens till att skynda sig, utan frågade lugnt 'jaha, får ni plats där då' eftersom det varit babyboom i dagarna. Han lät dock Linus blåsa lite snabbt i alkoholmätaren och stannade sen trafiken för oss och vi kunde äntligen åka in till förlossningen. Vi kom dit vid 00.20 ungefär och jag fick lägga mig med ett band runt magen som mätte bebisens hjärtljud och mina värkar. Nu gjorde värkarna riktigt ont och jag hittade snabbt Linus tumme att hålla i (Linus själv skulle förmodligen beskriva det som lite mer hårdhänt än att bara hålla). Under de följande 2½ timmarna skulle han komma att försöka byta grepp ett par gånger för att få tillbaka lite blod i tummen, men jag vägrade att hålla på något annat sätt. När jag legat med bandet i 20 minuter kom sköterskan in och kände hur mycket öppnad jag var, hon trodde nog precis som jag själv att det var ett bra tag kvar, eftersom det var första barnet. Hon konstaterade dock att jag var öppen ca 7 cm och att jag nog behövde lite lustgas. Jag frågade om jag alltså inte behövde åka hem igen.. det behövde vi inte =)
Lustgasen ja.. Jag måste vara den enda som absolut inte tyckte om den. Först såg jag massa snurrande hjul framför mig och lät rätt full när jag pratade. Något jag skämdes för så fort effekten släppte. När jag kom upp i gåstolen såg jag en svart man stå och spela hula hula-musik. Allt annat försvann, det var bara jag och mina hallucinationer, vilket säkert tog bort lite av värkarna, men som även fick mig att känna mig otroligt korkad och framförallt förvirrad. Linus och sköterskorna hörde jag som ett svagt brus långt borta någonstans, som viskningar tagna ur en rysare. Jag förklarar för dom att jag inte hör, att de måste prata högre och med färre ord, som när man pratar med en hund. Förutom Linus då, han ska hålla tyst! Förstår nog rätt snabbt hur dum jag låter och försöker skämta till det med ett 'voff voff', men lät nog inte så mycket smartare för det.
Plötsligt känner jag att jag antingen är jävligt skitnödig eller att barnet bestämt sig för att komma ut. Sköterskan säger att nejdå, det är långt kvar, men efter att hon känt efter tar hon på sig sitt skynke och jag får lägga mig igen. Nu ska bebisen ut!
Första krystvärken är otroligt skum. De har skruvat upp lustgasen och jag försvinner helt, jag får för mig att jag är under vatten. Jag hör ett metalliskt ljud långt borta någonstans som går som i cirklar, precis som det lät när man gick på simskola och skulle simma långt under vatten och simläraren stod med en metallring vid kanten. Det metalliska ljudet ökar i takt med krystvärken och plötsligt smäller det till och allt klingar av. Jag hör sköterskan långt borta och när jag kommer tillbaka säger hon åt mig att sluta hålla andan. Jag tittar på henne och känner igen henne från en reklamfilm. Jag får som en uppenbarelse, förstår hela grejjen med vattnet, metall-ljudet, cirklarna, smällen: nu kommer det komma en till sån värk och sen kommer bebisen ut, jag har listat ut allt. Sen släpper lustgasfyllan och jag fattar att det var ännu en hallucination. Nu har jag tröttnat på lustgasen och vill inte ha den mer, har hellre ont än blir så kocko i huvudet.
Jag kommer inte ihåg hur länge jag krystade, men jag minns hur otroligt trött jag var, ville bara sova mellan värkarna. Hade ju inte sovit något natten innan och knappt nätterna innan det heller. Jag minns också hur tröstlöst det kändes, det gjorde så ont men jag måste ändå fortsätta göra precis det som gör mest ont. Jag frågade flera gånger hur långt det var kvar, men det visste hon inte. Jag vågade inte riktigt ta i vid krystvärkarna, var rädd för att spricka. Till slut säger hon att nu är det max två värkar kvar vilket ger mig en målbild att jobba emot och min inställning förändras helt, vid nästa värk bestämmer jag mig för att den ska ut.
Jag ser hur någonting ligger och sprattlar vid ändan av sängen och jag minns att jag tänkte 'fånga den innan den åker i golvet'. Jag tittar på Linus som ser rätt chockad ut och jag väntar på att höra barnskrik, för om jag fattat det rätt är det en bebis som ligger där och sprattlar, vår bebis. Den börjar skrika och efter att de fått tag på den frågar jag vad det är för kön. 'Om jag gör så här förstår du nog' säger sköterskan och trycker upp en stor pung i nyllet på mig :) Hon lägger honom på mitt bröst och jag vågar knappt röra mig. Klockan är 03.12 och det är så otroligt många och stora känslor som rusar runt i kroppen på mig. Jag är så trött, chockad, utpumpad, förvirrad och stolt - jag är mamma!
v. 39
När jag skriver det här är vår lilla prins redan född, han föddes nämligen innan utgången av vecka 39 - 8 dagar för tidigt. Om det är hallonbladstéet som gjorde det eller om det var generna (mamma födde 5 barn av 6 för tidigt) vet jag inte men jag kommer pimpla té även nästa graviditet, det är ett som är säkert :)
Det enda som hände den här veckan var att jag svällde upp ytterligare en sisådär 2-3kg vätska, fötter och händer såg ut som stora klumpar. Det gjorde ont överallt och det mesta var jobbigt. De sista dagarna hade jag en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig för att barnet snart skulle komma, men vågade inte tro på att det var annat än önsketänkande. Idag vet jag ju att känslan stämde, ville bla att väskan skulle vara färdigpackad och bilstolen redo osv. Jag tog även bilder på magen dagen innan Theo kom ut fast jag egentligen inte hade tid, som att jag visste att magen snart skulle vara borta. Eller ja, det skulle i alla fall inte ligga en bebis där länge till =)
Sista bilderna på mig som gravid, tagna på midsommarafton,
magen har sjunkit rejält!
Trots att det var så jobbigt i slutet att vara gravid känns det lite vemodigt att det är över, det var ändå en speciell tid. Det känns samtidigt väldigt spännande att vända blad och börja på ett nytt kapitel, våra liv kommer aldrig mer bli som de var. Resan fortsätter under kategorin 'grodan blev en prins' och därmed sätter jag punkt för detta kapitel.
Snipp snapp snut, så var denna saga slut!
Det enda som hände den här veckan var att jag svällde upp ytterligare en sisådär 2-3kg vätska, fötter och händer såg ut som stora klumpar. Det gjorde ont överallt och det mesta var jobbigt. De sista dagarna hade jag en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig för att barnet snart skulle komma, men vågade inte tro på att det var annat än önsketänkande. Idag vet jag ju att känslan stämde, ville bla att väskan skulle vara färdigpackad och bilstolen redo osv. Jag tog även bilder på magen dagen innan Theo kom ut fast jag egentligen inte hade tid, som att jag visste att magen snart skulle vara borta. Eller ja, det skulle i alla fall inte ligga en bebis där länge till =)
Sista bilderna på mig som gravid, tagna på midsommarafton,
magen har sjunkit rejält!
Trots att det var så jobbigt i slutet att vara gravid känns det lite vemodigt att det är över, det var ändå en speciell tid. Det känns samtidigt väldigt spännande att vända blad och börja på ett nytt kapitel, våra liv kommer aldrig mer bli som de var. Resan fortsätter under kategorin 'grodan blev en prins' och därmed sätter jag punkt för detta kapitel.
Snipp snapp snut, så var denna saga slut!
