Trots ett ultraljud gjort av två läkare, där jag med mina egna ögon fått se att allt såg bra ut kom tvivlet snabbt tillbaka. Jag tyckte inte att jag kände mig gravid (för extremt trött, kissnödig, illamående och lättirriterad är ju mitt normaltillstånd ;)) och jag kände inte livmodern på samma sätt som jag känt den med Theo i samma vecka. Efter några dagar tog oron helt överhanden igen så jag bokade in ett privat ul på emmaultraljudklinik där vi även gjorde ett extra ul med Theo. Det var egentligen onödigt för två dagar innan det var dags lyckades jag höra bebbens hjärta med mitt angelsound, men vi valde att gå ändå. Självklart låg det en bebbe där som nu sprattlade med armar och ben och såg ut som en riktig bebis =)

                                (klicka på bilderna för att göra dom större)
       
                   

Är nu i v. 12 och oron släppte helt efter det sista ultraljudet. Nu kanske jag ska kunna tro på att vi faktiskt ska få en liten bebbe i sommar!

Har gått igenom en berg- och dalbana utan dess like de senaste veckorna. Först fick jag en blödning i vecka 7 (6+1) på fredagkvällen, började störtgrina och ställde direkt in mig på missfall då jag haft två redan. Under natten fick jag även ont på vänstra sidan och eftersom jag bara har en äggledare kvar blev jag väldigt orolig för utomkvedshavandeskap (dvs. att ägget satt sig i äggledaren där embryot växer tills den spricker). Ringde till 1177 morgonen efter och de tyckte att jag skulle åka in till akuten på en gång.
Läkaren trodde att hon såg en hinnsäck på max 10 mm. i livmodern, men var inte säker. Hur som helst var den för liten för den veckan jag är i och jag kunde absolut inte vara kortare gången. Det såg med andra ord inte alls bra ut. Jag fick en ny tid 6 dagar senare.

Fredagen efter, veka 8 (7+1), fick jag träffa en manlig läkare som såg att hinnsäcken växt till 15mm. Jag sa att den förra läkaren sagt att det var för litet och då svarade han bara "äsch, det är inte för litet, det är så olika i början". Efter en stunds letande såg han något han kallade för fosterliknande struktur, vände skärmen mot mig och sekunden senare såg vi det båda två - ett hjärta som slog! Han sa att allt såg bra ut, men var väldigt tydlig med att han inte lämnade några garantier. Det kändes 'ok' när vi gick därifrån, uppenbarligen levde bebben, men jag vågade ändå inte lita på att det skulle gå bra.

Tisdagen efter, i vecka 8 (7+4), hade jag sedan ett bra tag tillbaka bokat ett privat ultraljud (p.g.a oro efter två tidigare missfall) och jag bestämde mig för att gå dit för att få titta ytterligare en gång. Jag hoppade upp och fick lite klet på magen och direkt hon satte dit ultraljud-makapären såg jag en liten ärta med ett tickande hjärta. Blev otroligt lättad, det syntes mycket bättre än bara 4 dagar tidigare. Hon sa att det var en fullt normal graviditet, inga tecken alls på att något var fel och jag borde gått jublande därifrån.. men.. hon sa dessutom att jag var i v. 6+3, alltså 8 dagar kortare gången än jag egentligen var. Jag försökte resonera med henne hur det kunde vara möjligt, enligt hennes beräkningar hade jag ägglossning den 29 oktober, problemet är att jag fick ett positivt graviditetstest den 28 oktober, dvs dagen innan. Hennes förklaring var att det var fel på mina tester, vilket inte är fallet. Åter igen gick jag hem med tvivel i magen. Jag försökte dock lita på hennes ord att allt såg ut precis som det skulle och att det inte var missfall på gång, väl hemma lyckdes jag dessutom googla fram att det tydligen var väldigt vanligt med feldateringar vid tidiga ultraljud så jag bestämde mig för att slappna av.

Det lugnet varade i 3 dagar, på fredag eftermiddag får jag ett brev från Näl. De har tagit blodprov för att kolla hur mitt hcg (graviditetshormon) stiger och de hade "stigit ordentligt, men inte riktigt så mycket som man kanske kan förvänta sig vid en normal graviditet". Jag skulle därför boka tid för ett nytt vul. Behöver nog inte ens nämna att fredagsmys-känslan försvann snabbt och att helgen blev en enda lång orolig väntan.

Fick tid för ett 4:e vul på tisdagen, i vecka 9 (8+4), och var helt inställd på missfall. För litet foster och för låg hcg-halt kändes inte hoppfullt alls. Fick ytterligare en ny läkare och vi pratade länge, jag ville bara upp i stolen och få ett besked! Fick till slut hoppa upp och hjärtat dunkade hårt, såg skärmen från stolen och såg först bara ett svart hål, precis som vid mitt förra missfall. Snart såg jag dock något där.. och jag såg hjärtat slå, vilket hon snabbt bekräftade. Första mätningen fick hon dock bara fostret till v. 6+5, så hoppet dog snabbt. Hon sa att det var jättesvårt att se, men att det inte vore möjligt att hjärtat skulle slå om det inte växt alls på en vecka och nästa mätning fick hon till 8+4, precis som det skulle. Hon frågade om de var ok att hon tog in en till läkare, vilket det självklart var. Den andra läkaren var lite mer fast på handen och gav ett väldigt rutinerat intryck. Hon bekräftade snabbt att jag var så långt gången som jag själv trodde och att allt såg bra ut. Hcg't kanske var lite lågt, men jag var långt ifrån unik och ultraljudet såg bra ut. Med största sannolikhet skulle jag få en bebis till sommaren! De märkte nog att jag var väldigt skeptisk för de pratade länge och väl med mig och svarade så gott de kunde på mina funderingar och tvivel. För första gången gick jag faktiskt där ifrån med en glädje i kroppen =)

Idag är jag i v. 10 och fattar verkligen inte att det är en bebbe på gång, förmodligen p.g.a denna berg- och dalbana, för jag minns inte att det var så här med Theo. Jag vågar inte riktigt lita till 100% på att allt är som det ska, men nu vågar jag prata om graviditeten som om det ska komma en bebis till skillnad från tidigare. Och ibland får jag det där lyckoruset som går genom hela kroppen när jag tänker på att det ligger en bebis i magen med tickande hjärta <3