Ja, som ett Super Mario-spel. Man börjar på bana 1, har inte så mycket hjälpmedel, kan ingenting och svårigheten är egentligen lika med noll. Men eftersom du aldrig spelat det förr är det ändå mer än nog, du har fullt sjå med de få fiender som finns där. Efter ett par veckor kommer man underfund om att det inte är så himla svårt att amma, byta blöja och torka spyor och man börjar känna sig lite bekväm, men vips så avancerar man till bana 2 och motståndet börjar bli tuffare. Plötsligt börjar han vifta med armarna vid amningen och det är stundtals omöjligt att få in tutten i munnen innan han blivit så arg att han vägrar ta den. Plötsligt hamnar inte alltid det som ska vara i blöjan där det ska vara, utan på alla möjliga olika ställen, allrahelst på en själv. Det lite söta skriket blir plötsligt väldigt mycket högre och det börjar knastra konstigt i öronen ibland när allt inte är till sin belåtenhet. Den där Luigi som funnits vid din sida från start får plötsligt andra uppgifter och du måste fortsätta spelet själv. Och precis som Mario sover man aldrig! Jag försöker dock se det från den ljusa sidan - jag är ganska bra på tv-spel och ibland får man ju små guldpengar i form av leenden som gör att man får lite extra liv. Den stora skillnaden är väl att det här spelet tar en sisådär 18 år att klara, så det är bara att kämpa på =)

                

Det första leendet kom redan dag 2 på bb och jag blev väldigt konfunderad, trodde inte att de kunde le så tidigt. Även om jag förstod att det inte var avsiktligt smälte jag och blev helt varm inombords. Den första gången han tittade oss i ögonen och log som svar var den 7:e juli <3

                         

I skrivande stund har det gått 6 veckor och jag undrar vart de veckorna tog vägen! Jag har mest suttit och ammat och känner att jag nog fått kläm på det nu, men fy vad svårt det har varit stundtals. Har suttit som ett stort frågetecken flera gånger och känt att jag har velat ge upp. Men jag vill verkligen amma i minst 6 månader så jag har kämpat på, det är ju så bekvämt också att alltid ha maten med sig! Theo har ökat bra i vikt och är nu uppe i över 5100g och 57,5cm.

                  
Sömnen är det lite sidådär med, jag förstod inte folk som sa att man knappt hinner duscha när man har en nyfödd hemma - de sover ju 18 timmar per dygn, klart man hinner duscha! Men Theo sover ju som sagt helst på oss och de stunder han sover i sin säng prioriterar jag sömn och mat, samt dusch och sen ska hunden ha sitt. Det blir inte mycket mer tid över just nu. Men det går bättre och bättre att lägga honom i sin säng, vi tar det i hans takt, behöver han vara nära oss får han det så mycket han vill. Jag har ännu aldrig hört talas om någon 18-åring som sovit på sina föräldrar så jag tror det är helt ok att låta det ta sin tid ;)