Hunlamlmlaml UNNE! Hunlamlmlaml UNNE! Kan man göra annat än att skratta när Theo hällt vällingpaketet upp och ner över sovrumsgolvet och står och ryter åt sig själv á la Emil i Lönneberga? =)

Underbara unge!

Tiden går.. och åter igen har jag varit kass på att uppdatera, ännu värre än jag brukar.

Gyllepojken är 16 månader, snart 17! Han har börjat dagis och pratar så våra öron nästan trillar av. Oftast förstår vi inte vad han menar, men han upprepar samma meningar om och om igen så något menar han nog. Den enda meningen vi förstår är 'där är vovven', annars är det bara enstaka ord, både 'vovve' och 'Chili' kom före både mamma och pappa, så det är lätt att lista ut vem som är favoriten =)

       

                                   

Sommaren har varit underbar, fint väder nästan varje dag. Vi har spenderat mycket tid på sjön, tältade över en natt vilket gick hur bra som helst. Runt 1 år tycker jag att allt blev så mycket lättare, han förstår mer, går själv, äter samma som vi och man slipper dra med sig en skötväska överallt. Vi trodde det skulle vara bökigt att tälta med en 1-åring, men han fann sig snabbt.

                             

I år har vi odlat lite eget för första gången, självklart fick Theo sina egna jordgubbar, men det blev även tomater, morötter och gurkor samt rabarberna som fanns sen innan. Är man ett matvrak uppskattas lättillgänglig mat på tomten mycket!

 


    
                                  Ett dopp i baljan, som snart byttes ut mot..

                                  
                                                                                                        .. en pool! =)

Och så måste jag lägga upp bilderna från ettårs-fotograferingen, helt underbart fina blev dom! 

           

            
                            

Jahapp, så åter ett sånt där försenat blogginlägg :) Har gått en månad igen, men här är en liten uppdatering.. :

Theo är 11 månader fyllda och börjar bli stor, ett litet barn istället för en bebis. Vi kan ha dialoger, som i alla fall jag som mamma förstår. Han säger mamma (vavva), pappa, vovve, titta, där och fluga (han är otroligt fascinerad av flugorna vi fått in sen värmen kom) och gör sig förstådd när han vill ha mat eller vatten. Vill han att man ska komma till honom säger han antingen vavva, vovve eller guga (fluga) och slår med händerna mot benen väldigt bestämt :) Han hänger med i visor t.ex. 'stampa med fötterna' och 'uuupp stiger solen' osv. Pratar nästan konstant och ibland undrar vi om han menar något eller om munnen glappar ändå, hehe. Det är kul hursomhelst att man nu kan prata med honom och han förstår en del av vad man säger!

 

Matstunderna är fortfarande jättejobbiga. Det blev bättre ett tag, men nu är det trögt igen. Främsta anledningen till att jag skriver om detta är att jag förmodligen kommer få ett till barn någon gång och att jag nog behöver minnas hur jävligt det var :) Det verkar vara ett vanligt fenomen dock, flera i min omgivning med barn i samma ålder har samma problem. Han äter inte alls nu, spottar ut eller plockar ut med handen och smetar överallt. Otroligt tacksamt om man lagat noga utvald mat i en timma för att servera sin gyllepojk! Numer blir det endast plockmat som han kan äta själv - hemmagjorda köttbullar, kokt fisk, ägg och pasta eller potatis med grönsaker, smörgås och gröt samt frukt. Just nu försöker jag bara få i honom mat någorlunda enligt kostcirkeln, men när han anser att det är klart så är det det ;) :


 

Jag trodde verkligen inte att ett så litet barn kunde vara så otroligt gosigt som Theo är, han älskar att kramas, pussas och gosa. Är vi på öppna förskolan tar han då och då en paus från lekandet för att komma och ge en puss eller en kram och varje gång han vaknar måste man först kramas en stund innan han vill ner för att leka. Just nu när fler tänder är på G dregglar han rätt mycket så pussarna är blöta ;)



Och så har vi äntligen fått lite gräs så vi kan vara ute på tomten och leka :) Lite sommarbilder får avsluta detta inlägg och i fortsättningen ska jag blir bättre på att blogga ;)



        



      

Nu har det visst gått en tid sen jag uppdaterade igen.. Mycket har hänt, var har min 'lilla' gyllepojk tagit vägen?

Han är nu nyss fyllda 9 månader och springer snart ifrån oss. Ok, inte riktigt ännu, men inte långt därifrån ;) Ska stå och gå hela tiden, men kan inte själv så vi (jag) får hela tiden hjälpa honom, annars blir han 'lite' arg. Verkar vara ett vanligt fenomen bland öppna förskolans föräldrar och barn just nu :)

  

Häromsagen tog vi fram lära-gå-vagnen vi fått av Fia med familj och till min förvåning klarade han att gå med den direkt. Han vågar sig på att släppa taget och gå något steg själv, men sen blir det läskigt och han sätter sig. För en vecka sedan kunde han inte ställa sig upp mot något alls, ramlade så fort han försökte. Han har dessutom lärt sig att hålla borta huvudet från diverse bord, bänkar mm. på vägen ner, vilket resulterar i en hel del mindre skrik och bulor, kanske har det bidragit till att han vågar sig på lite mer..

      

   

Lite arg blir han rätt ofta nuförtiden, den där ständigt glada killen har visst blivit invaderad av mammas humör ;) Det slåss och fäktas så fort något inte är bra, tex om han får päronpuré fast han vill ha katrinplommon. Och nåde mig om jag inte fattar direkt vad han vill när han slår handen i bordet och skriker 'äää'. Då hans ordförråd sträcker sig ungefär till 'bff', 'äch' och 'dadadadada' så kan det ibland vara lite svårt att koppla direkt att nu vill han varken ha fruktpuré eller gröt, för nu är han törstig..

Avslutar med en bild från det underbara vårvädret vi fått, vi äter numer middag ute varje dag det är sol och spenderar mycket tid ute på tomten. Mycket mer än så hinner jag inte skriva, isf hinner han både lära sig gå och springa innan jag får inlägget publicerat =) Hoppas ni alla har det underbart ute i solen! 

Rösta gärna på min gyllepojk, bara att klicka på länken och röstaknappen!

http://www.viforaldrar.se/omslagstavling/?view-id=43272

Detta var 26 januari och jag trodde det skulle ta ett par veckor i alla fall tills Theo skulle ta sig några längre sträckor..

 

Två dagar senare kröp han :) Gulligt och jätteroligt såklart, men rätt omvälvande, nu måste vi plötsligt hålla koll på honom hela tiden på golvet. Förr kunde man hålla ett öra på honom bara, han låg ju bara där, tog sig max någon meter. Kan bara tänka mig hur det blir när han börjar ställa sig upp.. och sedan gå.. nej, det tänker vi inte på riktigt ännu ;)

    

Vi har även fått en liten indian i huset! Sen Theo kom på att det låter roligt om man säger 'aaa' samtidigt som man slår med handen för munnen gör han det hela tiden. Oftast med sina egna händer eller någon leksak, helst med våra händer och ibland med golvet ( = aj!).

  

Farfar har varit på besök och vi tog en promenad ut på isen allihop, var riktigt fint i solskenet!

 

            



            

Farfar undrade skämtsamt om det var första barnet eftersom vi på en timmas promenad tog 118 bilder, vet inte riktigt vad han menade med det?! ;)

Jag tänker ofta att det finns inget att skriva om, vi gör ju samma saker jämt, det är väl inget kul att läsa så jag struntar i att uppdatera på hur länge som helst. Men så kommer jag på ibland att det ju sitter en hög med människor 50 mil härifrån som kanske visst vill veta vad vi gör på dagarna, så här kommer ett tråkigt vardagsinlägg :)



Konstaterar om och om igen att tiden går så fruktansvärt fort! Theo är snart 7 månader, det är nästan ofattbart att han funnits hos oss så länge. Han är fortfarande den lättaste unge man kan ha - sover 12 timmar på natten, har bra rutiner på dagen och är jämt glad. Det låter som något man bara säger, men han är verkligen alltid en liten solstråle. Om han är arg så är det något, han gnäller aldrig för gnällandets skull.
I början av december kikade två tänder ut, vilket innebar två smågnälliga dagar, men det var inte så mycket mer än så. Två omgångar med förkylning har vi gått igenom både han och jag och sista gången fick han även öroninflammation, men trots feber, ont i öronen och stopp i näsan var det inga större bekymmer för honom. Är han månne den första killen som klarar en förkylning utan att gnälla *s* 

Rent allmänt tycker vi att det är roligt nu när han är mer medveten om saker. Han förstår att Chili vill ha hans mat och han tycker det är jätteroligt att mata henne eller ge sina leksaker till henne. Inte lika roligt dock när han inser att han inte får tillbaka dom. Han kan även bjuda oss på sin napp eller sina kladdiga majskrokar ibland. Han förstår vad vi menar med tex 'titta mamma', 'vovve', 'pappa' och 'kisse'. Han vet vad 'sova sängen' är och visar tydligt när han vill sova och tycker det är roligt att pussas. Säger man 'puss' och gör smackljud tar han sin mun mot det han ska pussa på :)

   

Hans absoluta favoritlåtar är 'Är du vaken Lars' och 'Imse vimse spindel' och det svänger rätt kraftigt i stolen när man spelar någon av dom. Dansa är riktigt skoj och stolen hoppar gärna någon halvmeter per låt om han är på riktigt partyhumör. Är det kanske mammas shakeadoo-gener som gått i arv? =)



Favoritleksaken är med andra ord gubben som spelar melodier när man trycker på tex ögonen, näsan eller andra ansiktsdelar, på andra plats kommer mobilen som även den spelar melodier. Getingen ligger fortfarande högt i kurs och leksaken som piper när man trycker på den fungerar speciellt när Chili är i rummet och försöker ta den ifrån honom!

                    

Hans utvecklingskurva fortsätter som vanligt med att han står still hur länge som helst och så kommer allt på en gång istället. På förrförra mammaträffen frågade Erica om jag ville ha kuddar runt honom när han sov och jag sa att det behövs inte, han tar sig ingenstans utan ligger där man lagt honom. 4 dagar senare hade han både krypit, ålat bakåt, framåt och åt sidorna. Han tar sig inga längre sträckor ännu, men det är nog bara fråga om ett par veckor så får vi nog vara beredda på att han gör små utflykter i huset. Jag har hela tiden tyckt att det är rätt bekvämt när han bara ligger still och är nöjd med det, så nu blir det väl lite mer jobb att hålla reda på honom.

     
Avslutar detta vardagsinlägg med en liten video (inspelad med Linus konstiga mobil som gör filmerna avlånga) från morgonens bad, något Theo älskar att göra. Badstolen vi köpte var ett kap, så skönt att kunna sitta bredvid utan att oroa sig för att han ska halka omkull *rekommenderas*                                       

Idag gjorde mamma och pappa varm choklad och drog med mig ut i snön i min nya pulka!


    
                 

                                        Jag tyckte såklart att det var jätteroligt =)

                    

Så var det äntligen dags att få börja med smakisar a.k.a smakportioner! Theo tycker att vi kan strunta i testperioden och köra hela portioner på en gång, men jag fick förklara för honom att vi måste vänta tills helgen för då är pappa hemma och kan byta blöjan. Det fick gå för den här gången sa han, men sen är det hela burken som gäller (dagens småbarn *suck*).. 

                             Hmm.. morot, vad tycker vi om det egentligen..

                     

                                        Asgott morsan, mer meeer..!

                    

                                                Vaddå slut..?

                    

Vi har börjat på babysim och hittills hunnit gå tre gånger, Theo tycker verkligen om det! Känns som att jag säger så om det mesta - 'han älskar det', men han är verkligen förtjust i det mesta. Kanske är det min och Linus glädje och nyfikenhet som smittar av sig, vi tycker ju allt är skitskoj :) 

Av någon anledning hinner man inte uppdatera sin blogg så jätteofta när man har en liten hemma, men här kommer i alla fall ett par bilder och en liten filmsnutt från första babysimmet. 'Morfar' var här och hälsade på och hade köpt en videokamera för den stora händelsen, nyblivna mor- och farföräldrar är allt lite galna har jag märkt, men det blev vi glada för =)
 
   

                        

Idag har vi varit på bvc och det var dags för första vaccinationen. Första sticket gick bra men det andra gjorde lite ont och framkallade några tårar, inget som inte mammas 'tycka-synd-om-kramar' kunde bota dock. Min lilla gullunge har växt ännu mer - hela 6860g och 63cm, inte konstigt att det känns i armarna! 

När vi kom hem åt han lite och somnade lite halvt kinkig, sov sen hela dagen. Kvällen var även den kinkig tills vi fick lite alvedon av grannen, då kom gamla Theo tillbaka :) Får se hur natten fortlöper, han gråter till ibland så jag antar att det gör lite ont, men han vaknar inte av det. Vi får hoppas på att allt är som vanligt igen i morgon.

När något sådant här händer inser jag vilken otroligt glad och fin kille han är, så lätt att ha att göra med, aldrig några bekymmer. Mammas lilla gyllepojk! =)
    
   

Tänkte dela med mig av min stora upptäckt - jag har en fot!
Hittade den på min 12-veckorsdag :)



Händerna hittade jag för lääänge sen, de är 'so last week' ;)



                                                                        Puss och kram från Theo =)

I mitt fall består de utav babysitter, bärsele och en Golden retriever!
Dagarna då jag kunde få vänta 6 timmar på att kunna tvätta håret eller då jag struntade i att äta för att jag inte orkade försöka laga till något är över och jag känner inte längre oro över hur jag ska kunna passa en tid kl 11 på förmiddagen. Babysittern är ingen favorit, men accepterad att vistas i någon kvart åt gången i alla fall och det är mycket tacksamt när man vill äta frukost eller duscha.

        

Bärselen är mycket omtyckt, att ligga nära är ju det bästa som finns tycker Theo, vilket gör att man får händerna fria och plötsligt kan göra saker. Problemet då är att det blir krångligt att böja sig och eftersom livet fungerar som så (har jag märkt) att det gärna jävlas lite med en, så tappar man såklart saker hela tiden just när man går med honom i selen. Det är där Golden retrievern kommer in i bilden. Under graviditeten lärde hon sig att hämta saker åt mig när jag var för tjock för att kunna nå dom själv så för en liten godis, eller varför inte en strumpa, hämtar hon allt jag ber henne om. Jag behöver bara säga 'hämta' så går hon runt till alla saker tills jag säger 'ja' och ger den till mig. Pricken över i'et vore att lära henne att hämta telefonen när det ringer, den tenderar nämligen att ringa direkt man satt sig och börjat amma =)
                                   (klicka på bilderna för att göra dom större)
  
Så kom dagen då vi vågade lämna bort vår lilla gyllepojk för första gången, 8 veckor gammal. Vi packade in vagn, hund, väskor och barn i bilen och åkte tvärs över landet, till Oxelösund och mormor och morfar :) Vi blev servade en hel helg med hundpromenader, mat och barnvakt. På fredagkvällen gick jag och Linus ut och käkade och drack ett par öl (på bvc-sköterskans inrådan), fick skjuts av pappa medan mamma var barnvakt. Vi var borta hela två timmar och det tog väl en sidådär 10 minuter att gå hem igen, haha! Men ett bra första steg tycker jag allt =) Det var riktigt lyxigt att sitta och äta och mysa till det med ett par öl, ha lite kvalificerad vuxentid och släppa kontrollen lite. När vi gick hemåt slog det oss båda att vi gått hem lite smått lulliga (eller ja, brukade väl gå hem betydligt senare och snarare vara kraftigt lulliga) så många gånger förr och varit fullt nöjda med det. Nu kändes det som att livet varit så tomt innan, så meningslöst. Den här gången var vi på väg hem till något, till det allra finaste som finns, en helt otrolig känsla! När vi kom tillbaka hade Theo såklart sovit hela tiden och vi satte oss och spelade lite Texas med brorsan innan vi gick och la oss. Theo sov hos mamma hela natten och jag vaknade utvilad för första gången sen han föddes. Dagen efter blev vi erbjudna att gå ut igen och lyssna på lite musik med skjuts och barnvakt, men vi kände att vi blivit mättade och valde istället en kväll med massa godis framför tv'n, med vår lilla gyllepojk såklart. Han firade sin 8-veckorsdag med att sova hela natten till råga på allt!

                                          Världens bästa mormor och morfar!

Ja, som ett Super Mario-spel. Man börjar på bana 1, har inte så mycket hjälpmedel, kan ingenting och svårigheten är egentligen lika med noll. Men eftersom du aldrig spelat det förr är det ändå mer än nog, du har fullt sjå med de få fiender som finns där. Efter ett par veckor kommer man underfund om att det inte är så himla svårt att amma, byta blöja och torka spyor och man börjar känna sig lite bekväm, men vips så avancerar man till bana 2 och motståndet börjar bli tuffare. Plötsligt börjar han vifta med armarna vid amningen och det är stundtals omöjligt att få in tutten i munnen innan han blivit så arg att han vägrar ta den. Plötsligt hamnar inte alltid det som ska vara i blöjan där det ska vara, utan på alla möjliga olika ställen, allrahelst på en själv. Det lite söta skriket blir plötsligt väldigt mycket högre och det börjar knastra konstigt i öronen ibland när allt inte är till sin belåtenhet. Den där Luigi som funnits vid din sida från start får plötsligt andra uppgifter och du måste fortsätta spelet själv. Och precis som Mario sover man aldrig! Jag försöker dock se det från den ljusa sidan - jag är ganska bra på tv-spel och ibland får man ju små guldpengar i form av leenden som gör att man får lite extra liv. Den stora skillnaden är väl att det här spelet tar en sisådär 18 år att klara, så det är bara att kämpa på =)

                

Det första leendet kom redan dag 2 på bb och jag blev väldigt konfunderad, trodde inte att de kunde le så tidigt. Även om jag förstod att det inte var avsiktligt smälte jag och blev helt varm inombords. Den första gången han tittade oss i ögonen och log som svar var den 7:e juli <3

                         

I skrivande stund har det gått 6 veckor och jag undrar vart de veckorna tog vägen! Jag har mest suttit och ammat och känner att jag nog fått kläm på det nu, men fy vad svårt det har varit stundtals. Har suttit som ett stort frågetecken flera gånger och känt att jag har velat ge upp. Men jag vill verkligen amma i minst 6 månader så jag har kämpat på, det är ju så bekvämt också att alltid ha maten med sig! Theo har ökat bra i vikt och är nu uppe i över 5100g och 57,5cm.

                  
Sömnen är det lite sidådär med, jag förstod inte folk som sa att man knappt hinner duscha när man har en nyfödd hemma - de sover ju 18 timmar per dygn, klart man hinner duscha! Men Theo sover ju som sagt helst på oss och de stunder han sover i sin säng prioriterar jag sömn och mat, samt dusch och sen ska hunden ha sitt. Det blir inte mycket mer tid över just nu. Men det går bättre och bättre att lägga honom i sin säng, vi tar det i hans takt, behöver han vara nära oss får han det så mycket han vill. Jag har ännu aldrig hört talas om någon 18-åring som sovit på sina föräldrar så jag tror det är helt ok att låta det ta sin tid ;)

De första timmarna i Theos liv låg han på mitt bröst inne i förlossningssalen och pappa Linus satt bredvid, förmodligen lika trötta alla tre. Det var babyboom och säkerligen fullt upp för de som jobbade, vilket ledde till att de inte riktigt hade tid för en. Efter kanske 2-3 timmar kom de in med en bricka med fika och ett par timmar efter det fick Linus åka hem medan jag blev upprullad till bb. Där blev jag lämnad ensam i ett rum, fortfarande med Theo på bröstet, i flera timmar. Kanske var det därför jag kände absolut ingenting. Mina tankar snurrade runt - varför känner jag inget? Alla som fått barn i min bekantskapskrets har beskrivit det som det bästa som hänt dom och att bli mamma är det lyckligaste man kan uppleva, att hålla sitt barn för första gången det största man kan vara med om. Men jag var bara tom. Varför var jag inte lycklig?

I efterhand kan jag konstatera att jag nog kände så mycket att jag inte kunde greppa det riktigt då. Först en snabb och väldigt förvirrande förlossning för att sen bli lämnad ensam med mitt barn på bröstet i flera timmar. Jag vågade knappt röra mig, än mindre min son. Första gången jag verkligen kände något var första gången jag ammade honom och efter ett par dagar kände jag den där djupa obeskrivliga kärleken alla pratat om. Personalen på bb, framförallt nattpersonalen, var helt underbar och speciellt de äldre var riktigt bra att prata med. Det är lätt att få skuldkänslor när man inte riktigt kunnat koppla på alla känslor direkt, hur kunde jag inte känna de där stora känslorna från första ögonblicket! I skrivande stund får jag nästan dåligt samvete av att skriva de orden, när han ligger 3 meter ifrån mig och sover och är det absolut underbaraste jag någonsin haft. Men jag kände aldrig någon skuld tack vare bb-personalen, de tog sig verkligen tid att sitta ner och prata när de märkte att man behövde det.

                       
                    
Något annat vi pratade mycket om var mina instinkter som däremot kopplades på från första stund, de förvånade mig väldigt. Jag skulle ju inte bli en hönsmamma hade jag bestämt innan, som inte kan lämna barnet med blicken ens en minut. Men jag skulle inte beskriva mig som en hönsmamma, utan snarare en tigerhona som inte lät någon eller något komma för nära mitt barn, förutom Linus då. Jag skriver instinkter, för det var inte känslor som gick att resonera logiskt med, de första dagarna ville jag egentligen bara sitta ifred med min familj. Som tur är släpper de känslorna mer och mer och jag har en förhoppning om att kunna lämna ifrån min lilla 'gyllepojk' till någon av alla ivriga blivande barnvakter inom en inte alltför avlägsen framtid :)

    
De första dagarna för Theo kan beskrivas med två ord - äta och sova, det förstnämnda skedde väldigt ofta och det sistnämnda endast på mamma eller pappa. Vilket leder till ordet som beskriver mina första dagar bäst - sömnbrist. Det går inte att sova när man ammar och det går inte att sova när man har sitt nyfödda barn liggandes på sig och när det väl blir lite tid över då man skulle kunna sova har man så mycket att bearbeta och är så uppe i varv så det går inte att somna. Linus fick inte stanna kvar över nätterna så när han kom på dagarna ville jag ju vara med honom. Kände också att jag hade svårt att lassa över ansvaret på honom, det måste ju vara jättejobbigt för honom att vara ensam med Theo medan jag bara ligger och sover. Att jag själv suttit uppe ensam hela natten och de timmar på dagen då han inte var på bb var tydligen inte samma sak i mitt huvud. Antar att det är en typisk sak vi tjejer gör! Linus tog iaf Theo och gick ut och gick med honom i korridoren så jag hade inget annat val än att försöka sova. Det var dock väldigt svårt att somna, så fort jag blundade och försökte slappna av kom allt emot mig, en massa ljud och förnimmelser från förlossningen och tankar som snurrade runt. Jag var inte alls förberedd på att det skulle påverka mig så mycket och så lång tid efteråt!

             

Den 5:e dagen på bb fick vi äntligen åka hem. Jag blev tillfrågad dagen innan om jag önskade att åka hem, men sa faktiskt att jag inte ville det. Amningen gick sådär och jag ville inte komma hem och känna den paniken jag ibland kunde känna när ingenting fungerade. I skrivande stund, 4 veckor senare, går det ännu inte felfritt och jag sitter fortfarande ibland som ett stort frågetecken. Har dock kommit till insikt att ett barn i Sverige inte behöver svälta och Theo gör det då sannerligen inte :) Vi har ett paket modersmjölkersättning står hemma ifall att och bara det gör att stressen släpper. Fungerar inte amningen vid ett tillfälle gör vi ersättning, Theo blir nöjd och vi tar nya tag om ett par timmar när mjölken runnit till igen. Vi behöver sällan göra ersättning, men det är skönt att veta att den finns.

                                         

Det var med pirriga och väldigt nervösa steg vi gick ut från bb-avdelningen torsdagen den 1 juli! Det var som när man tog körkortet och skulle köra bil själv hem och kände sig som en brottsling. Jag var så stressad inombords - kan han sitta sådär ihopsjunken i bilstolen, kommer han vakna och gallskrika, vad ska vi göra med honom när vi kommer hem? Theo klarade det såklart galant och all oro var helt i onödan. Snart klev vi in genom dörren med vår nya familjemedlem, som vi har längtat efter det ögonblicket! 

                            

Vår förlossningsberättelse:

Egentligen började det natten till midsommarafton, förvärkarna som jag haft i 4 veckors tid kändes den här natten lite annorlunda. De hade en början och ett slut och de höll på i ca 30 sekunder istället för ett evigt molande. Ett par dagar innan hade jag gått med en konstig känsla i kroppen, som att jag förberedde mig. Hade ett samtal med min kära mor som förklarade att hon känt likadant innan hon skulle föda. Men jag vågade inte hoppas, det kunde lika gärna vara önsketänkande, det var ju ändå 9 dagar kvar till bf och de flesta går över tiden med första barnet.

Framåt morgonen klingade värkarna av och jag tänkte inte så mycket mer på det. På midsommaraftons kväll skulle vi på fest och Linus tänkte vara nykter, men jag packade ner några öl till honom, det skulle ju ändå dröja minst en vecka till. Under kvällen kommer värkarna tillbaka, men nu visste jag ju att det bara var falskt alarm så jag härdade ut, ville inte förstöra något för de andra. Vi åkte hem vid halv ett, värkarna fortsatte hela natten och nu klingade de inte av på morgonen, jag badade varmt och tog alvedon men de fortsatte trots detta. Jag har tänkt åtskilliga gånger på slutet av graviditeten 'hur vet man när det är på gång?' och precis alla har svarat 'det vet du!'. Trots att det kändes som att det skulle kunna vara riktiga värkar hade jag inte den där känslan att jag visste att det var något på gång, så då var det alltså inte det. 'Värkarna' fortsatte under hela dagen med ca 7 minuters mellanrum, en kompis från mammagruppen kom och hälsade på med sin lilla nyfödda son, jag satt vid datorn, plockade med disken, städade.. och klockade 'värkar'. 

På eftermiddagen gick jag ut på Familjeliv och startade en tråd: Hur startade dina värkar?. Eftersom jag fortfarande inte visste att det var på gång undrade jag hur det känns när det väl är det. Fick en massa bra råd och de flesta tror ju att det visst är på gång för mig, men nej, jag har fortfarande inte den där magiska känslan att jag 'bara vet' som alla pratat om. Kl 17.30 skriver jag "Det har legat på runt 7 minuters mellanrum hela dagen, nu tycker jag att de gör lite ondare än tidigare på dagen, men det är ju helt klart hanterbart. Det gör ont, men jag försöker andas och stå framåtlutad så fort de kommer och sen försvinner de ju på ca 40 sekunder."
Strax efter går jag på långpromenad med Linus och Chili, det är ju synd att sitta inne hela dagen när det är så fint väder och det är ju ändå inget på gång :)

Jag stånkade mig till badplatsen och tillbaka, värkarna gör rätt ont så jag bestämmer mig för att ta ett varmt bad igen, det är nu 5 minuter mellan dom. Det hjälper inte alls, gör snarare ännu ondare. Kl 21.41 skriver jag : "Jag tog en alvedon och ett bad, men det hjälpte inte. De senaste 5 värkarna har varit med 3-4 minuters mellanrum. Vi har 45 minuter till förlossningen så funderar på att ringa in, måste lämna av hunden också på vägen. Hoppas det inte är falskt alarm :)" Jag fattar alltså fortfarande inte att jag snart ska föda barn.

Nu börjar fler skriva att jag borde ringa in, att de själva varit med om att det gått snabbt i slutet. Jag skriver kl 22.10: "Kanske inte ska vänta onödigt länge då, nu börjar de göra riktigt ont och börjar stråla ner i hela benen. Vill inte åka in för tidigt bara och riskera att bli hemskickad. Tack för alla svar, kul att höra hur det var för andra. Har ju tänkt så mycket på den här dagen =)" 

22.19: "Nu är det ca 4 minuter och de gör riktigt ont, stå framåtböjd är skönt. De senaste värkarna har det börjat dra i lårmusklerna så det känns som att de ska gå av. Trodde jag skulle vara tyst under förlossningen, men sa nyss till sambon att jag nog kommer skrika eftersom de här värkarna tydligen inte är någonting mot de som kommer sen =)"
Nu börjar det gå upp ett litet ljus för mig, kanske ska jag använda mitt sunda förnuft och fatta att det är dags att åka in, kanske är det så att det är himla lätt att säga 'du vet när det är dags' i efterhand. I skrivande stund är det ju självklart att det var riktiga värkar, stod framåtlutad över sängen och flåsade som en andfådd bäver!

Mitt sista inlägg innan vi åker in skriver jag 10 minuter senare kl 22.29: "Nu gick slemproppen, åkte ut i toaletten (ursäkta detaljer). Sambon åkte och lämnade hunden nu så vi åker in om 20 minuter ungefär. Hur klarar man värkarna i bilen? Har ju 40-45 minuter dit. Fy vad nervös jag blev nu =)"

Jag ringer Näl vid 23.15 ungefär, det var upptaget rätt länge och jag var ju absolut tvungen att ringa innan vi åkte, för det hade dom sagt att man skulle (känns i efterhand som att jag gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bebis i bilen, hehe). Vi stannade och tankade och köpte lite mat till Linus och tro det eller ej, vi blev även stoppade i en poliskontroll! Fick åka in bakom två andra bilar och vänta snällt på vår tur. Stackars Linus som närmade sig bristningsgränsen med stormande steg vevade ner rutan och började vinka frenetiskt på polisen. När han i lugn takt blivit klar med de andra kom han fram till vår bil och fick förklarat för sig av en nervös blivande pappa att det här måste minsann gå snabbt, vi ska till Näl. Polisen visade ingen större tendens till att skynda sig, utan frågade lugnt 'jaha, får ni plats där då' eftersom det varit babyboom i dagarna. Han lät dock Linus blåsa lite snabbt i alkoholmätaren och stannade sen trafiken för oss och vi kunde äntligen åka in till förlossningen. Vi kom dit vid 00.20 ungefär och jag fick lägga mig med ett band runt magen som mätte bebisens hjärtljud och mina värkar. Nu gjorde värkarna riktigt ont och jag hittade snabbt Linus tumme att hålla i (Linus själv skulle förmodligen beskriva det som lite mer hårdhänt än att bara hålla). Under de följande 2½ timmarna skulle han komma att försöka byta grepp ett par gånger för att få tillbaka lite blod i tummen, men jag vägrade att hålla på något annat sätt. När jag legat med bandet i 20 minuter kom sköterskan in och kände hur mycket öppnad jag var, hon trodde nog precis som jag själv att det var ett bra tag kvar, eftersom det var första barnet. Hon konstaterade dock att jag var öppen ca 7 cm och att jag nog behövde lite lustgas. Jag frågade om jag alltså inte behövde åka hem igen.. det behövde vi inte =)

Lustgasen ja.. Jag måste vara den enda som absolut inte tyckte om den. Först såg jag massa snurrande hjul framför mig och lät rätt full när jag pratade. Något jag skämdes för så fort effekten släppte. När jag kom upp i gåstolen såg jag en svart man stå och spela hula hula-musik. Allt annat försvann, det var bara jag och mina hallucinationer, vilket säkert tog bort lite av värkarna, men som även fick mig att känna mig otroligt korkad och framförallt förvirrad. Linus och sköterskorna hörde jag som ett svagt brus långt borta någonstans, som viskningar tagna ur en rysare. Jag förklarar för dom att jag inte hör, att de måste prata högre och med färre ord, som när man pratar med en hund. Förutom Linus då, han ska hålla tyst! Förstår nog rätt snabbt hur dum jag låter och försöker skämta till det med ett 'voff voff', men lät nog inte så mycket smartare för det.
Plötsligt känner jag att jag antingen är jävligt skitnödig eller att barnet bestämt sig för att komma ut. Sköterskan säger att nejdå, det är långt kvar, men efter att hon känt efter tar hon på sig sitt skynke och jag får lägga mig igen. Nu ska bebisen ut!

Första krystvärken är otroligt skum. De har skruvat upp lustgasen och jag försvinner helt, jag får för mig att jag är under vatten. Jag hör ett metalliskt ljud långt borta någonstans som går som i cirklar, precis som det lät när man gick på simskola och skulle simma långt under vatten och simläraren stod med en metallring vid kanten. Det metalliska ljudet ökar i takt med krystvärken och plötsligt smäller det till och allt klingar av. Jag hör sköterskan långt borta och när jag kommer tillbaka säger hon åt mig att sluta hålla andan. Jag tittar på henne och känner igen henne från en reklamfilm. Jag får som en uppenbarelse, förstår hela grejjen med vattnet, metall-ljudet, cirklarna, smällen: nu kommer det komma en till sån värk och sen kommer bebisen ut, jag har listat ut allt. Sen släpper lustgasfyllan och jag fattar att det var ännu en hallucination. Nu har jag tröttnat på lustgasen och vill inte ha den mer, har hellre ont än blir så kocko i huvudet.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag krystade, men jag minns hur otroligt trött jag var, ville bara sova mellan värkarna. Hade ju inte sovit något natten innan och knappt nätterna innan det heller. Jag minns också hur tröstlöst det kändes, det gjorde så ont men jag måste ändå fortsätta göra precis det som gör mest ont. Jag frågade flera gånger hur långt det var kvar, men det visste hon inte. Jag vågade inte riktigt ta i vid krystvärkarna, var rädd för att spricka. Till slut säger hon att nu är det max två värkar kvar vilket ger mig en målbild att jobba emot och min inställning förändras helt, vid nästa värk bestämmer jag mig för att den ska ut.

Jag ser hur någonting ligger och sprattlar vid ändan av sängen och jag minns att jag tänkte 'fånga den innan den åker i golvet'. Jag tittar på Linus som ser rätt chockad ut och jag väntar på att höra barnskrik, för om jag fattat det rätt är det en bebis som ligger där och sprattlar, vår bebis. Den börjar skrika och efter att de fått tag på den frågar jag vad det är för kön. 'Om jag gör så här förstår du nog' säger sköterskan och trycker upp en stor pung i nyllet på mig :) Hon lägger honom på mitt bröst och jag vågar knappt röra mig. Klockan är 03.12 och det är så otroligt många och stora känslor som rusar runt i kroppen på mig. Jag är så trött, chockad, utpumpad, förvirrad och stolt - jag är mamma!