De första timmarna i Theos liv låg han på mitt bröst inne i förlossningssalen och pappa Linus satt bredvid, förmodligen lika trötta alla tre. Det var babyboom och säkerligen fullt upp för de som jobbade, vilket ledde till att de inte riktigt hade tid för en. Efter kanske 2-3 timmar kom de in med en bricka med fika och ett par timmar efter det fick Linus åka hem medan jag blev upprullad till bb. Där blev jag lämnad ensam i ett rum, fortfarande med Theo på bröstet, i flera timmar. Kanske var det därför jag kände absolut ingenting. Mina tankar snurrade runt - varför känner jag inget? Alla som fått barn i min bekantskapskrets har beskrivit det som det bästa som hänt dom och att bli mamma är det lyckligaste man kan uppleva, att hålla sitt barn för första gången det största man kan vara med om. Men jag var bara tom. Varför var jag inte lycklig?

I efterhand kan jag konstatera att jag nog kände så mycket att jag inte kunde greppa det riktigt då. Först en snabb och väldigt förvirrande förlossning för att sen bli lämnad ensam med mitt barn på bröstet i flera timmar. Jag vågade knappt röra mig, än mindre min son. Första gången jag verkligen kände något var första gången jag ammade honom och efter ett par dagar kände jag den där djupa obeskrivliga kärleken alla pratat om. Personalen på bb, framförallt nattpersonalen, var helt underbar och speciellt de äldre var riktigt bra att prata med. Det är lätt att få skuldkänslor när man inte riktigt kunnat koppla på alla känslor direkt, hur kunde jag inte känna de där stora känslorna från första ögonblicket! I skrivande stund får jag nästan dåligt samvete av att skriva de orden, när han ligger 3 meter ifrån mig och sover och är det absolut underbaraste jag någonsin haft. Men jag kände aldrig någon skuld tack vare bb-personalen, de tog sig verkligen tid att sitta ner och prata när de märkte att man behövde det.

                       
                    
Något annat vi pratade mycket om var mina instinkter som däremot kopplades på från första stund, de förvånade mig väldigt. Jag skulle ju inte bli en hönsmamma hade jag bestämt innan, som inte kan lämna barnet med blicken ens en minut. Men jag skulle inte beskriva mig som en hönsmamma, utan snarare en tigerhona som inte lät någon eller något komma för nära mitt barn, förutom Linus då. Jag skriver instinkter, för det var inte känslor som gick att resonera logiskt med, de första dagarna ville jag egentligen bara sitta ifred med min familj. Som tur är släpper de känslorna mer och mer och jag har en förhoppning om att kunna lämna ifrån min lilla 'gyllepojk' till någon av alla ivriga blivande barnvakter inom en inte alltför avlägsen framtid :)

    
De första dagarna för Theo kan beskrivas med två ord - äta och sova, det förstnämnda skedde väldigt ofta och det sistnämnda endast på mamma eller pappa. Vilket leder till ordet som beskriver mina första dagar bäst - sömnbrist. Det går inte att sova när man ammar och det går inte att sova när man har sitt nyfödda barn liggandes på sig och när det väl blir lite tid över då man skulle kunna sova har man så mycket att bearbeta och är så uppe i varv så det går inte att somna. Linus fick inte stanna kvar över nätterna så när han kom på dagarna ville jag ju vara med honom. Kände också att jag hade svårt att lassa över ansvaret på honom, det måste ju vara jättejobbigt för honom att vara ensam med Theo medan jag bara ligger och sover. Att jag själv suttit uppe ensam hela natten och de timmar på dagen då han inte var på bb var tydligen inte samma sak i mitt huvud. Antar att det är en typisk sak vi tjejer gör! Linus tog iaf Theo och gick ut och gick med honom i korridoren så jag hade inget annat val än att försöka sova. Det var dock väldigt svårt att somna, så fort jag blundade och försökte slappna av kom allt emot mig, en massa ljud och förnimmelser från förlossningen och tankar som snurrade runt. Jag var inte alls förberedd på att det skulle påverka mig så mycket och så lång tid efteråt!

             

Den 5:e dagen på bb fick vi äntligen åka hem. Jag blev tillfrågad dagen innan om jag önskade att åka hem, men sa faktiskt att jag inte ville det. Amningen gick sådär och jag ville inte komma hem och känna den paniken jag ibland kunde känna när ingenting fungerade. I skrivande stund, 4 veckor senare, går det ännu inte felfritt och jag sitter fortfarande ibland som ett stort frågetecken. Har dock kommit till insikt att ett barn i Sverige inte behöver svälta och Theo gör det då sannerligen inte :) Vi har ett paket modersmjölkersättning står hemma ifall att och bara det gör att stressen släpper. Fungerar inte amningen vid ett tillfälle gör vi ersättning, Theo blir nöjd och vi tar nya tag om ett par timmar när mjölken runnit till igen. Vi behöver sällan göra ersättning, men det är skönt att veta att den finns.

                                         

Det var med pirriga och väldigt nervösa steg vi gick ut från bb-avdelningen torsdagen den 1 juli! Det var som när man tog körkortet och skulle köra bil själv hem och kände sig som en brottsling. Jag var så stressad inombords - kan han sitta sådär ihopsjunken i bilstolen, kommer han vakna och gallskrika, vad ska vi göra med honom när vi kommer hem? Theo klarade det såklart galant och all oro var helt i onödan. Snart klev vi in genom dörren med vår nya familjemedlem, som vi har längtat efter det ögonblicket!